www.carlsa.blogg.se

 

Att motsätta sig något, ett förslag till en lösning

på ett problem, eller ett råd hur jag ska få smärtan

att avta, är att välja hålla fast vid det

och stanna kvar i det som smärtar.

Eftersom jag har något som är smärtsamt och

jag vet att jag har gjort vad jag kunnat för att

komma ifrån den, men utan resultat i så många år,

så behövde jag få nya insikter av andra, och när jag

kunde släppa min egenvilja att allt skulle ske på mitt sätt

eller inte alls, då när jag kunde och började våga lyssna

på hur andra gjort för att bli befriade från sin smärta.

.

Då kunde jag ta en del här och där och på så sätt, genom

andra, så kunde jag finna mina egna lösningar som var skapade

av många andras. Sen var det upp till mej att göra jobbet,

det måste jag alltid göra själv, men med hjälp av andras

lösningar, förslag och hjälpande händer.

.

Allt handlar om att släppa den falska destruktiva

stoltheten att jag måste få det på mitt sätt.

Det tankesättet höll på att ta död på mej, för jag såg

bara lösningen i drogerna och brotten, jag försökte lösa problemen

med problemet. Det funkar ju inte… Lika med allt.. Är jag ledsen,

arg, nedstämd eller har ett dåligt mående, så kan jag ju inte lösa

det med att vara MER ledsen, arg, nedstämd eller frossa i dåligt

mående. Då fokuserar jag ju återigen på problemen och inte lösningen

och jag vet att jag aldrig kommer att komma till en förändring genom det.

.

När jag strider för en sak är det oftast någon eller något

jag vill ändra på. Och mitt ihärdiga motstånd brukar gjuta olja på elden,

om jag försöker förändra någon annan än mej själv så har jag redan

förlorat den kampen i tanken på att ens försöka, Jag kan inte förändra någon

annan, det är deras jobb, jag kommer aldrig att bli att må bättre

genom att försöka förändra någon annan, försöker jag det så

kommer glöden inom mej att falna… För det är att förneka det jag behöver

göra, ta tag i det inom mej, inte i andra.

.

Men ska jag verkligen ge mej när jag tycker att jag har rätt?

 Det finns nog ingenting som är så svårt som att ge sig när

jag har engagerat mej hårt, men jag har fått lära mej att ”lämna över”.

Och när jag gör det, kommer undsättningen som genom ett trollslag.

Glöden glöder upp och blir en underbar livslåga. Det som jag tog

avstånd från bekymrar mej mindre, ja, kanske inte alls.

Jag har inte längre lust att slåss, att kämpa för att överleva dagen,

och det behöver jag inte. Jag kan ha tillit, göra det jag behöver göra

för att må så bra som möjligt och lämna över det jag behöver, lämna

min destruktiva egenvilja. Jag behöver inte alltid ha rätt, få det på mitt

sätt, få min åsikt rätt.

.

Jag har haft fel i så många år, men var helt säker

på att jag hade rätt, för det styrde mitt ego.

Jag kanske får lust att göra det igen, låta egot styra,

men då kan jag åter vända mej till livet och dess tidigare erfarenheter.

I och med att jag vet att jag kan få undsättning, får jag det.

Jag har hela tiden svaren till lösning, bara jag vågar öppna

mina ögon och ta emot det som ges för att göra mitt så bra

som möjligt. Det är sällan det jag VILL ha, men det bevisar bara

att jag måste släppa på min egenvilja och följa med

livets ström och ta till mej de lösningar det ger mej.

.

Allför många människor ställer för stora krav på andra i deras nya roller

 i samhället. Att de ställer krav på andra i stället för att ställa krav

på sej själva för att lösa sina egna problem visar bara vilka problem de har.

.

Jag har ställt krav och ställt de mest orimliga krav på andra, men samtidigt

så hade jag inga krav alls till mej själv att ta ansvar för mitt liv.

Inte konstigt att livet kändes för jävligt, jag försökte lösa problem

och kräva att någon annan skulle ta tag i det som låg hos mej

hela tiden. För att ha styrkan att ”lämna över” behöver ja stöd av andra

och de av mej.

Jag strider med den rättfärdiges nit. Men min strid förlorar

sin udd när jag stiger åt sidan och lämnar över till livet

och tar emot dess svar.