Högmod...
och självhävdelse,motsatsen till ödmjukhet,och
betraktas i de flesta kulturerna som något klandervärt,
oberoende vilket religiös åskådning,men att högmodet,
som det sägs,går före fall,och det stämmer så bra.
Det kontrasterande idealet,ÖDMJUKHETEN,är inte som
jag trodde i början,samma sak som självförnekelse,
utan att jag ser sanningen om mej själv,accepterar
det jag gjort,jag har en balanserad självuppfattning,
och är fullt medveten om mina begränsningar.
Framför allt innebär ödmjukhet för mej att jag
alltid är villig att ge upp och startar inte konflikter,
att försöka så att alla människor får som dom vill,
utan att jag är mesig och inte säger ifrån när
något skadar mej eller andra eller
ser mej som rädd eller konflikträdd,
men är respekterar att vi alla är olika.
Maximalt ödmjuk är jag om jag är totalt
orädd för vad som än händer,utan låter det
ske,så som det är tänkt att det ska ske.
Acceptera livet på livets villkor alltså,
det är ödmjukhet för mej.
Det kontrasterande idealet,ödmjukhet mot högmodet...
Det väl spridda moraliska maxim(propositio maxima,den högsta
lärosatsen,ett visdomsord formulerat som en aforism,
En aforism är en kort och kärnfullt uttryckt förhållningssätt.)
Det moraliska maxim,kallat den gyllene regeln;
"älska din nästa som dej själv" eller "behandla andra
som du själv vill bli behandlad"och andra liknande
uttryck.För att motverka högmod så har jag ödmjukheten,
tillsammans med ärligheten som en grund,och jag
lär mej självuppskattning och det är så härligt.
För högmodet har jag levt med i så många år,
i det aktiva missbruket var det grunden tror jag,
tillsammans med lögner självbedrägeri.
Att jag hade alltid rätt,ingen annan hade det,
jag var jordens medelpunktmjag skulle höras
och synas i centrum hela tiden,och framför allt,
om det uppstod problem eller något gick snett,
så var det ju naturligtvis någon annas fel,soc,
polisen,myndigheter personer i min närhet,ja
till och med helt okända människor för mej
kunde få skulden för mitt mående,mitt agerande
för mina problem.Så jävla sjukt...
Det var jag jag jag samtidigt som det var
deras deras deras fel...Märkligt!
Och det var väl högmod i sitt esse..
felfria jag...haha jag vet ju hur det slutade,
att jag låg och kravlade i min djupa botten,
så förbannat hårt nedslagen,av mej själv,
så jag trodde att den ända utvägen var död.
Så glad och tacksam att jag hade fel.
För idag när högmodet hålls i schack med
ödmjukheten och ärligheten bland annat,
så ärlivet enkelt och så jävla underbart att leva...