Enkelt... I alla fall för mej...
att rygga tillbaka inför just de handlingar
som kan eller kommer att medföra den
glädje och lycka jag behöver.
Det händer mer sällan nu än i början
av min drogfrihet,för då kunde jag inte
riktigt fatta att det kanske behövdes
kännas jobbigt,skitjobbigt och att det
gjorde ont,förbannat ont att ta just de
stegen och besluten jag behövde för
att kunna börja leva,ändra på mina
tankesätt,som i mitt aktiva miisbruk
bara handlade om droger,skaffa mer
och bättre,göra nya brott,få nya kickar.
Och att få bort dessa tankesätt var en svår
uppgift,det var ju det enda jag kunde,
det enda jag var riktigt bra på,att vara
knarkare och förstöra mitt liv,ännu lite mer.
Trodde jag då...
Men så sakta så lärde jag mej att tänka
på ett helt annat sätt,jag började våga
ta nya vägar,ta nya och bättre beslut.
Och idag så tycker jag det är otroligt
givande och jag får sån livsglädje av
att prova nya vägar,är inte längre rädd
för det.
Jag fick höra och lära mej av någon
inom NA,att jag skulle inte göra motstånd
om inte dessa handlingar rörde vid någon
del av mitt liv,någon del som behövde
hopp och fullbordan.
Så jag lärde mej att ta tag i just dessa bitar,
och mitt liv blev bättre.
Och jag började,kanske för första gången
i mitt liv,att känna lycka och glädje.
Och dessa upprepade stunder av glädje
och lycka slipade av de hårda kanterna
på mitt forna jag,jag växte,jag blev bättre
för min omgivning,och framför allt för
mej själv...
Jag hade lämnat mitt destruktiva liv,
började leva på ett konstruktivt sätt
och genom nya beslut och vägar
så växer jag för varje dag.
En till sak som jag lärde mej att lyssna
på,och verkligen började våga känna,
var mina känslor,som jag så länge
hade flytt ifrån,med "hjälp" av amfetamin
och kriminallitet.
Men den "hjälpen" hade ju bara gjort
mej totalt känslokall,jag sket i allt,
i min dotter,mina riktiga vänner,mitt liv...
Och att få tillbaka känslorna var jobbigt,
kändes ovant,men till slut, så släppte
jag rädslorna,jag började våga känna,
alla känslor.
Jag hävdade länge i början av drogfriheten,
att känslorna kan man inte styra,och till
viss del är väl det sant,känslorna kan
jag inte styra,men mina reaktioner och mitt
handlande inför dessa kan jag styra.
Blir jag ledsen,så tillåter jag mej idag
att vara ledsen,men inte så mycket så
att det skulle äventyra min drogfrihet
eller välmående.
Jag tittar på varför jag är ledsen,
vilken del jag har i det,och bearbetar det.
Och då blir det så mycket lättare,jag
hinner aldrig skapa den offerrollen,
att det är så synd om mej,att ingen
förstår mej,ingen förstår hur svårt just
JAG har... Så var det ALLTID i missbruket,
det var ju aldrig MITT fel att jag mådde
som jag gjorde...
Men idag vet jag att JAG ensam bär ansvaret
för mitt mående,mitt missbruk.
Rätt så skönt att inse detta.
Och jag hanterar alla känslor på det här viset
idag,känner dom-söker orsak-bearbetar...
Enkelt... I alla fall för mej...