Kärleksfull empati eller destruktivt medberoende
Empati var ett ord som jag inte ens visste vad det betydde förr och alltså ännu mindre va något jag kunde ge någon annan. Det var mitt ego som hindrade mej att känna empati. För allt handlade om MEJ och oavsett vad någon annan gick igenom så vad det JAG gick igenom så mycket värre och smärtsammare. Och INGEN annan kunde förstå det. Men ändå krävde JAG att de skulle förstå. Och så fort någon försökte dela med sejav sina problem så slängde jag i ansiktet på dem hur mycket smärtsammare JAG hade det. Det är total avsaknad av empati och respekt för någon annan.
Idag har jag mycket empati, sedan jag valde att börja jobba med mej själv varje dag. Och inte glömma bort mej själv. Kanske för mycket empati för mitt eget bästa ibland. För där går gränsen till medberoende och det är ju skadligt och sårar mej själv mest och jag hjälper egentligen ingen med det.
Medberoende har jag varit hela mitt liv, till mina föräldrar bland annat och vid 12 års ålder klev jag in i mitt egna beroende, som jag egentligen alltid haft. Jag ser idag ingen skillnad på medberoende och beroende. Utan medberoende innebär för mej att även jag är (med)beroende. För attityderna och handlandet när jag är aktiv i det är de samma.
Och det är där det kan vara lite mindre lätt att hantera. Att gränsen mellan att ha empati och vara medberoende till någon är hårfin fast skillnaden på mående på dem är enorma.
Det jag kan lägga märke till när det gått över till medberoende är att jag accepterar vad som helst. Och jag bara fortsätter ge och ge. När jag glömmer bort det viktigaste att ta hand om; Mitt mående och ansvar för att jag ska komma vidare från det gamla. Det har jag inte råd med. Men det är svårt när det är sanna känslor inblandade och inse eller erkänna att jag klivit in i medberoende och släppt allt som är viktigt för mej. Då har jag tappat empatin. Och den vill jag inte vara längre.
Jag är tacksam för att jag idag kan se detta och erkänna det. Först då kan jag göra de förändringar som behövs.
Märker du skillnaden på empati och medberoende?
Jag önskar er en underbar dag och känn gärna med en människa men inte så det skadar dej eller andra
Idag har jag mycket empati, sedan jag valde att börja jobba med mej själv varje dag. Och inte glömma bort mej själv. Kanske för mycket empati för mitt eget bästa ibland. För där går gränsen till medberoende och det är ju skadligt och sårar mej själv mest och jag hjälper egentligen ingen med det.
Medberoende har jag varit hela mitt liv, till mina föräldrar bland annat och vid 12 års ålder klev jag in i mitt egna beroende, som jag egentligen alltid haft. Jag ser idag ingen skillnad på medberoende och beroende. Utan medberoende innebär för mej att även jag är (med)beroende. För attityderna och handlandet när jag är aktiv i det är de samma.
Och det är där det kan vara lite mindre lätt att hantera. Att gränsen mellan att ha empati och vara medberoende till någon är hårfin fast skillnaden på mående på dem är enorma.
Det jag kan lägga märke till när det gått över till medberoende är att jag accepterar vad som helst. Och jag bara fortsätter ge och ge. När jag glömmer bort det viktigaste att ta hand om; Mitt mående och ansvar för att jag ska komma vidare från det gamla. Det har jag inte råd med. Men det är svårt när det är sanna känslor inblandade och inse eller erkänna att jag klivit in i medberoende och släppt allt som är viktigt för mej. Då har jag tappat empatin. Och den vill jag inte vara längre.
Jag är tacksam för att jag idag kan se detta och erkänna det. Först då kan jag göra de förändringar som behövs.
Märker du skillnaden på empati och medberoende?
Jag önskar er en underbar dag och känn gärna med en människa men inte så det skadar dej eller andra