Tiden…

Tiden är en hantverkare som jobbar för mej, som
specialiserat sej på förändringar och förbättringar för mitt
eget bästa. Om jag vågar ta till mej tiden som ett redskap
och följeslagare.
.
Hur jag uttnyttjar tiden står i direkt proportion till mitt mående,
lever jag nu när jag verkligen lever, inte i det förgångna, eller
i oro för det som ännu inte har hänt, tjänar tiden mej väl.
Tillåter jag att tiden måste få ha sin gång, utan att ha för
bråttom, så ger den mej det jag behöver, NÄR jag behöver det,
så då behöver jag ju inte oroa mej, med denna insikt.
.
Förändringarna och livets utveckling äger rum nu, och ingen
annan gång, men de blir inte alltid klara när jag vill, eller oftast
inte när jag vill, det har med mitt ego att göra, att allt ska ske när
jag vill. Det hindrar mej att tänka så, så det har jag slutat med.
Det räcker för mej att veta att förändringen pågår. Att jag bär
den inom mej och livets hantverkare tiden hjälper mej att bära den
om jag vill och tillåter den ta den tid som den behöver för att det
ska bli bästa resultat.
.
Försöker jag skynda på tiden och förändringarna,
så blir det oftast fel och jag får börja om från början
och då tar det ännu längre tid. Då har återigen mitt ego stoppat
upp det som kunde ha gått fortare. Så genom att ha tålamod så
går saker fortare.
.
Så jag låter förändringarna ta sin tid, jag bär den inom mej.
Och bär jag de med tålamod och tillit så är allt som det ska.
När jag ser på träden så ser jag att de förändrats sen förra
gången jag såg dom, och jag vet att det är så och ska vara så,
men jag ser inte förändringarna. De har vuxit och blivit större,
liksom jag. Löven vissnar och faller till marken på hösten. Jag ser
inte längre ut som korten från när jag var liten, jag ser inte ut
som den brottsling jag var.
.
Men märkte jag när jag jag började förändras?
Nej, jag såg inte förändringen. Lika med min inre
förändring, jag ser den inte heller, jag ser den när jag tittar tillbaka.
Då ser jag otrolig förändring. Det räcker för mej att veta. Jag behöver
inte längre se resultatet skrivet i sten, jag vet att jag ÄR förändringen.
.
De flesta förändringar märker jag inte medans de pågår. Andra förändringar
kommer som en chock. En vän försvinner, någon dör, eller skadas.
Det är förändringar som jag helst kanske skulle vilja slippa, men det
gör jag inte, det är livets villkor och jag lever efter dom idag.
Och då kan till och med en älskads bortgång bli positiv på sitt sätt,
inte kul, men jag tillåter mej känna sorg och accepterar att livet
är tufft ibland.
.
Men jag kommer ihåg att dödem är det enda jag vet om livet
egentligen. Det är det enda sanna jag vet om framtiden.
Men jag vet inte när det kommer att hända, vill inte veta det
heller. Det räcker för mej att jag lever fullt ut och tar tillvara
på varje ögonblick, på varje sekund, på varje förändring och
gör det bästa av vad som än händer. Att människor försvinner,
att jag kommer att göra det, är lika naturligt som att jag måste
dra in andetag för att andas och överleva.
.
Jag kan inte hindra det, men jag kan hindra att ta död på
mej snabbare, som jag gjorde i missbruket. Jag kan välja att
leva fullt ut nu, när jag har enda möjligheten.
Jag vet att inga förändringar är avsedda för att skada mej,
de är till för att jag ska utvecklas och bli starkare i livet.
.
Och jag tror tills jag accepterade att det var så, så fick jag
hårdare prövningar av livet, för att lära mej. För nu när jag
ser det så så är inte prövningarna alls lika hårda. Eller så
är de det, men jag har lärt mej att acceptera dom och gör
bättre val och har en annan attityd till det jag möter.
.
Ser fram emot att se vilka förändringar som kommer att
ske idag som får mej att växa som människa. Och jag vet
att dagens förändring kommer jag troligtvis inte märka
förrän senare. Så allt är som det ska..