www.carlsa.blogg.se

Kommit till en oerhört tuff upptäckt om mej själv återigen.

En insikt som jag fick hjälp att se, en sanning om mej själv

som verkligen gjorde ont. Förbannat ont! Det kändes ungefär

som när jag erkände mej som missbrukare för snart fyra år sen.

.

Tacksam för att jag fick denna insikt och hjälp av min älskling,

trots att jag ett längre tag förnekat den utan att veta om det,

och gått igång i gamla beteenden som försvar,

rättfärdiganden och påhopp och anklaganden.

Är så otroligt ledsen på mej själv, riktigt rädd blev jag för hur lätt

det är att lura sej själv och hamna i gamla mönster.

.

Det handlar om ärlighet som jag skrivit mycket om, att det

är grunden i mitt tillfrisknande. Det är det, det vet jag, eller borde

vara det. Jag har haft en stabil grund i ärligheten tidigare. Tagit

den förgiven på något vis tror jag, det var mitt första misstag.

För i mitt beroende kan jag inte bli lat eller ta något förgivet,

det ligger så nära mej hela tiden. Och hugger tag i mej direkt

jag blir ouppmärksam. Men det är ju det som är så farlig, jag

märker det inte ens själv, och då blir det en krock när någon

påpekar detta, jag går i försvar och försöker såra tillbaka.

.

Det är inte rätt någonstans, finns inget ursäktande för det.

Jag behöver ju tacka i stället för att anklaga och gå in i fler

gamla beteenden. Jag vet att jag inte är perfekt och aldrig

kommer att bli det. Men det ger mej ändå ingen rätt att skita

i mitt ansvar att ta tag i det som ligger hos mej. Det kommer

ju aldrig att försvinna, utan bli värre om jag lägger till andra

gamla beteenden.

.

Och andra misstaget i det här med ärligheten är här, när jag

skriver. Jag skriver, eller gjorde det från början i alla fall,

för min egen skull. Det tappade jag och försökte skriva till

andra bara. Nånstans försöka verka duktig och så jävla bra.

Det är jag inte… Klart jag är bra, men bara lika bra som alla andra.

Jag skrev bara för att hjälpa andra… men tappade mej själv…

Och då hjälpte det inte mej någonting utan det åt upp mej sakta,

inser jag nu. Jag skrev bara för andra, för att få nån sorts bekräftelse av andra,

och jag trodde jag tillfrisknande av det. Men jag klev bara bakåt

i mitt tillfrisknande, det insåg jag nu med den här insikten.

.

Jag började förstöra min egen grund i ärligheten genom att välja att

släppa fokus på det enda jag kan förändra, mej själv.

En stor oärlighet mot mej själv bara i det.

.

Det tredje var att jag släppte mitt mötesgående, där jag gick

regelbundet och ofta innan. Det är på mötena som jag

kommer till nya insikter och inte behöver få min röst hörd.

Ingen ursäkt alls att jag är i den

situation jag är i nu. Tappar jag mej själv så kan jag inte heller

vara till stöd till andra som är så viktigt i detta nu. Framför allt

stöd till mej själv genom medvetenhet. Och ärligheten som är det

största stödet i detta.

.

Jag har sagt att jag ska göra saker, för att sedan göra något annat.

Där ligger min lögn. Kanske låter som en skitgrej, men det är det

inte för mej. Det är otroligt allvarligt för mej. Vad kommer härnäst?

Att jag dealar till såna som inte injecerar? Sen till dom som gör det?

Sen måste jag prova grejerna själv för att veta vad jag säljer?

Jag har hört så många gånger tyvärr att det går så fort.

.

Att säga att jag ska göra en sak och sen inte göra det.

Det är oärlighet för mej. Nå så förbannat.. Och jag har gått i försvar

ett längre tag när det blivit påpekat, jag har inte ens reagerat på

varför jag gick i försvar. Oärligt det med, för att jag inte erkänner min

skuld. Gått in i självömkan som är en lögn för mej med. För det är

inte det minsta synd om mej, för att jag tar ju för fan inte mitt

ansvar att vara medveten om mina beteenden, utan skriver till

andra och talar om hur det ska vara och lever inte efter det själv,

det är en lögn. Jag har anklagat, precis som förr, sårat, precis som förr,

varit svartsjuk för att släppa fokus på att ta tag i mina problem.

.

Fyfan… Tufft att skriva detta… Tårarna rinner…

.

Jag är rädd, otroligt rädd… Jag är besviken på mej själv, ledsen, arg..

Och jag otroligt ångerfull för att jag låtit detta gå ut över de jag

älskar, min dotter och min underbara flickvän som bara har gjort rätt

när hon varit ÄRLIG mot mej och talat om vad hon sett. Då har

jag pissat på henne och anklagat henne för fruktansvärda saker, när hon

har varit det som jag sa att jag var… ÄRLIG…

.

Usch, jag känner mej i detta nu

helt värdelös och som en värre lögnare än jag var i missbruket,

för då var jag ju ändå borta av drogerna, det är jag ju inte nu.

Jag vet att det inte är så, att jag är värdelös, men det är känslan

nu när jag skriver och jag känner av insikten medans tårarna

och skammen sköljer över mej. Det är vad jag känner bland annat

av denna tuffa SANNING som kom till mej för bara några timmar sen.

.

Pratat med min sponsor och fått råd

till de saker som jag egentligen redan visste. Men nu ska jag ta

tag i det viktigaste. Kalle ska jag ta tag i. Där problemet är…

.

Så jag vet inte om jag kommer ge ut bloggen på ett tag eller

något mer. Det får tiden utvisa. Jag säger inte att jag ska sluta skriva,

eller att jag ska skriva, när eller om eftersom jag inte vet det nu.

Det är inte det som är det viktiga,

Utan det är att skriva som jag gjorde från början, för att finna mej

själv mer, skriva för mej, det kommer jag att göra på något vis.

Men jag kommer inte att skriva här för att inte tappa bort mej själv igen

genom att försöka få "bra" kommentarer och medhåll. Vad lär jag mej av det?

INGET! ! !  

Så jag kommer skriva till mej själv för att inte gå tillbaka till det helvete

jag hade förr, som tanken var från början. Så ska jag finna mej själv igen.

.

Det blir bara oärligt när jag skriver bra saker, som

jag vet är rätt när jag inte lever efter det själv. Jag vet att jag

haft den här grunden som är så viktig i ärligheten innan, jag vet

var jag började tappa den. Så jag får gå tillbaka och ta upp den där,

det viktiga är jag, inte vad jag behöver skriva till er. Är det oärligt

för mej så betyder det ingenting. Nej skärpning här. Är tacksam för

att jag inte sitter i en gränd med sprutan i armen redan…

.

Och till dej min älskade Vassilica…. Tack för att du hjälpte mej

att komma till den här tuffa insikten.. Tack för att du är kvar…

Otroligt ledsen för mitt agerande mot dej… Min gottgörelse blir

att ta tag i Kalle och finna mej där jag tappade bort mej själv.

Älskar dej ~<3~