www.carlsa.blogg.se

 

Så länge jag kan minnas tillbaka i det aktiva, i mitt liv överhuvud taget, så har jag känt mig som om jag aldrig passade in. Att jag inte hörde hemma någonstans. Förutom i då kanske i kriminella sammanhang. Men det var ju bara en mask som jag lagt till mig, så som det var för de flesta som var med i dessa sammanslutningar. Vi var inte oss själva någon av oss eftersom jag gömde mig bakom ett ryggmärke eller den brottsliga handling jag höll på med. Men det var väl ett försök till gemenskap från min sida, med MC-klubbar och allt var det var. Och klart jag kände mig mer hemma i den förlorade världen eftersom jag var så förlorad i mig själv. Men det var ju bara ett mål vi hade gemensamt. Att skaffa mer av allting, pengar, brott, knark osv.

Och jag kände mig inte helt hemma där heller. Det berodde på att det var inga sanna relationer. Jag fick alltid vara på min vakt. Jag kunde bli blåst när som helst eller kunde gå miste om att göra en blåsning. Så jag gick på tå, med  blicken över axeln mest hela tiden. Beredd på att bli huggen i ryggen eller ett tillfälle att hugga någon annan i ryggen. Tror det var så för de flesta, även om jag inte såg det då utan trodde det var "brotherhood" som gällde.

I och för sig var det så men bara när det gällde kriminella saker. Inte när det gällde personliga saker. Och jag hade svårt om inte omöjligt att passa in i "vanliga" sammanhang, med släkt vänner och så. Just för att jag umgicks i de kretsar jag gjorde och naturligtvis för att jag var ständigt påtänd. Det är väl huvudorsaken till att jag inte kände mig "hemma" bland andra. Jag lät ingen komma för nära inpå mig, för jag trodde att det skulle få människorna att kanske avvisa mig eller att det skulle skada mig och mitt amfetamin som jag älskade så högt.

Jag lät ingen lära känna mig för den jag var. Eller vem jag egentligen var visste jag inte själv på den tiden. Jag hade vuxit in så förbannat bra i min roll som knarkande kriminell. Det var jag otroligt bra på. Om jag nu kan kalla det för bra. Och jag dolde denna främlingskapssmärta och känsla av utanförskap med en kaxig och trotsig attityd. ”-jaha ni behöver inte mig? Då behöver jag inte någon av er heller!!! -Jag har mina droger,mina brott, och jag klarar mig själv!!!”

Och ju längre tiden gick desto större murar byggde jag upp omkring mig.Och körde vidare på mitt eget race, med resultatet att jag bara kände mig mer och mer ensam. Jag kunde bara fokusera på en enda sak i livet och det var det enda som upptog min tid och det enda jag pratade om. Så det var inte konstigt att människor som jag ville att de skulle älska mig lämnade mig. Jag stängde in mig bakom murarna och tyckte synd om mig för att murarna var så höga och fattade inte att det var jag själv som skapat dem. Dessa murar lämnade mig ensam i mitt helvete. Och just för att jag endast kunde se mitt helvete, inget annat. Nästan som att jag trodde det var fel att känna kärlek, lycka eller någonting bra i livet. För kände jag det så svek jag ju mitt fokus på det jag älskade just då. Och den kärleken var till kaos och lidande. För där var mitt ständiga fokus. Och idag vet jag hur stark tankens kraft är och hur viktigt det är var jag lägger fokus.

Nu menar jag inte att jag ska blunda för tuffa saker, men att älta dem och enbart fokusera på dem skapar murar som till slut lämnar mig ensam. Och i missbruket var jag otroligt duktig på att bygga dessa murar.

Men dessa murar började rämna när jag till slut lämnade mitt "förra liv", la sprutan och pistolen på hyllan. Jag började tillfriskna. Sakta men säkert.  Jag kände för första gången en samhörighet på nåt av mina första NA-möten. Jag riktigt kände att jag var inte ensam.Jag började känna acceptans hos andra  tillfrisknande beroende. Med denna acceptans från andra började jag lära mig den viktiga principen självacceptans.

För när jag började acceptera hur jag var, hur mitt liv varit och är nu, accepterade mitt missbruk och kriminella livsstil. Då kunde jag sluta vara rädd för att bli avvisad för vem jag var. Jag började tillåta de som kunde se mig för vem jag är, att delta i mitt liv för första gången..

Och det har gett mig så mycket,ger mig så mycket. Och jag har fått det genom att våga visa mig själv. Acceptera mig själv. Jag gömmer inte något. Och så är det upp till människorna runtomkring mig att ta mig för den jag är. Och sen är det upp till dem om de vill vara delaktiga i det underbara liv jag har idag.                                                                                                                             

Min inställning till att leva drogfri har förändrats från att i början vara ett måste för överlevnad. Det är det fortfarande, men med tiden så har jag vuxit in i det, trivs med min drogfrihet och njuter varje sekund som jag inte behöver använda igen. Och jag ser min drogfria väg som ett äventyr. En konstant utbildning i andlig och mental utveckling. Växer lite mer för varje ny sak jag tar till mig.

Alla händelser, bra som mindre bra, så lär jag mig något nytt av det. Och jag vet att jag bara får det jag behöver och klarar av för tillfället. I det aktiva så såg jag absolut inte "livet"som ett äventyr. Såg det som ett rent helvete. Försökte bara överleva dagen. Jag gjorde det värre med ännu mer droger och brott i falsk förhoppning om att det skulle bli bättre om jag tog en ännu större dos, gjorde ett lite värre brott. Varje dag var en utmaning och då inte en spännande utmaning, utan en kamp bara för att överleva dagen.

Levde långa perioder i en plastpåse och stulna bilar när jag inte för tillfället hade någon att utnyttja, åkte runt och gjorde det som krävdes för att få tag i det knark jag behövde för dagen. Ett smutsigt liv. Det aktiva livet är smutsigt, rent fysiskt, men det brydde jag mig inte om, bara jag fick det jag ville ha... Amfetaminet.. Och alla de andra drogerna.Jag brydde mig inte om min omgivning. Vad de tyckte om mig, eller om mig själv.Det som var värre än all den yttre smuts var hur jag kände mig inombords.De saker som jag gjorde för att skaffa mina droger. De sätt som jag behandlade andra människor. Bara för att få min vilja igenom. Och på det sätt jag behandlade mig själv fick mig att känna mig smutsig inombords. Och jag försökte "tvätta" mig genom att använda ännu mer, göra än värre saker. Men det blev ju naturligtvisbara värre. Jag vet inte hur många gånger jag började en ny dag med att önska att jag kunde känna mig ren inför mig själv.                                                                                                                   

Önskade att jag kunde känna mig ren inför  mitt liv. Om än så bara för ett ögonblick. Men det hände aldrig. Inte förrän jag la drogerna och brotten åt sidan. När jag tog beslut om att ändra mitt så kallade liv och blev beredd på att göra allt som krävdes av mig för att jag skulle kunna känna mig ren inombords. Det tog 22 år av vansinne innan jag fattade att det var fel väg att gå.Jag börjar känna mig ren nu. I alla fall renare. Klart det är saker som jag fortfarande bearbetar och kommer att få fortsätta med. Men renheten i mitt liv idag går inte att jämföra med då.

Genom de 12 stegen så har jag funnit en annans sorts renhet. Det är den renhet som kom av att jag  medgav min sanning om mitt beroende. Att jag inte längre förnekade det eller blundade inför det. Att jag inte dolde det längre. Det är den renhet som jag får av att jag idag tar ansvar för vad jag gjort. Jag försöker gottgöra det. Jag får renhet av att jag erkänner mina fel och brister och är villig att få dem  avlägsnade och bearbeta bort dem,eller i alla fall tona ner dem.                                                                                                                                                        

Det är en ny sorts livskraft jag fåtti nya värderingar och en uppsättning av andliga principer ,bland annat ärlighet, öppet sinnelag och tålamod, som gett mig den.Och jag gör mitt bästa för att tillämpa det i alla mina angelägenheter i mitt liv. 

Det här är det den renhet som jag vill leva i.

Och jag känner mig renare ju mer jag fokuserar på att tvätta bort gammal skit.