www.carlsa.blogg.se

att vara negativ,och att jag klagar

på det mesta,
det är inte så ofta,det blir mindre och mindre...

Nästan aldrig när jag tänker efter.
Men om och när jag kommer på att jag gör det,
så brukar jag ta mej tid och sätta mej ner
och skriva ner vad jag har att vara tacksam för,
och den listan blir lång,och då då försvinner

min  negativitet och klagandet.

För jag tror mer och mer på att tänkandet

styr helt hur jag mår,tänker jag negativt

så mår jag naturligtvis inte bra,

tänker jag positivt så mår jag bra.

Tänker jag på allt jobbigt som händer,

fokuserar på det i stället för att fokusera

på allt bra som händer i stället,

så klart som fan att det blir jobbigt,

då är det för mej ett självklart val

att fokusera på det positiva.

Som det här med tumören i ögat,

till och med läkarna reagerade på

min positiva syn på det.

Som dom sa så brukar dom flesta

gå in i dåligt mående,kanske till och

med blir att må sämre rent fysiskt,

och det bara av vetskapen om att

cancerhelvetet finns i kroppen.

Men jag tänker som så,att bara för

att jag har vetskapen om cancern,

så gör det ju inte automatiskt att

jag ska bli att må sämre,leva mindre,

snarare tvärtom,att jag lever ÄNNU

mer varje dag som går,njuter av varje

dag jag har till mitt förfogande.

För troligtvis har ju tumören funnits

i ögat en längre tid innan den upptäcktes,

så varför skulle jag bli att må sämre

bara för att jag vet att den är där?

Ingen aning...

Jag har lärt mej att acceptera vad som

händer i mitt liv,tar tag i det jag kan

och bearbetar,sen går jag vidare.

Jag är helt säker på att det som händer

det händer och det händer av någon

anledning,spelar ingen roll hur smärtsamt det

kan vara.Är glad över att jag har lärt

mej det här tänket,livet är inte alls

svårt att leva på det här viset,

utan riktigt enkelt och härligt,

dag för dag,och den ena dagen blir

bättre än den andra.

Märkligt?

Nej,som sagt det beror på hur jag tänker

och inte bygger upp illusioner hur jobbigt

och tungt eller hur sjuk jag borde vara.

Enkelt för mej i alla fall.
Jag tänker oxå mycket på hur jag reagerar när
jag gjort något fel,hur mycket jag förändrat

det sedan det aktiva.

Är min första impuls att be om ursäkt?
Säger jag att det är någon annans fel

att jag gjort som jag gjort?
Skyller jag på mitt beroende? Mitt tidigare liv?
Det spelar ingen roll hur många ursäkter jag
hittar på,jag är eller var i alla fall

väldigt duktig på det,för i mitt aktiva missbruk,
så bestod allting av ursäkter,

men idag vet jag att det JAG
som är ansvarig för det jag gör,både om det rätt 
eller fel.
Det är ofta att det är mina karaktärsdefekter som tar över,
men det är ingen ursäkt för mitt beteende,
för det är ju fortfarande jag.
En till sak som jag kan ha lite svårt med,
det är att veta när och om jag har fel,
likaså att se när jag har rätt...
Jag har fortfarande svårt att förstå att jag 
faktiskt KAN ha rätt.
Eftersom jag haft så fel hela mitt liv.
Jag har så många gånger varit så säker på
att jag haft rätt i missbruket, men nu när jag börjar
bli klar i huvudet,inte kan fatta att jag tänkt så.
Så därför så har jag fortfarande svårt att
erkänna att jag har rätt.
Men det kommer mer och mer..