HÄR OCH NU
Jag längtade hem till mig själv. Jag ville vara med i livet. Jag ville inte bara försöka överleva dagen utan ville börja leva med. Jag var trött. Jag ville inte leva. Inte på det viset jag "levt" i 22 år, ja kanske hela mitt liv. Jag var trött på att kämpa varje ögonblick. Jag var trött på att såra och skada andra fysiskt och psykiskt och även mig själv. Jag blev beredd att göra ALLT som krävdes av mig för att förändra mig och släppa min egenvilja. Den som var så destruktiv och jag blev villig att börja våga lyssna på andra och lägga egot åt sidan och lyssna på deras väg tillbaka. Där kunde jag hitta mina verktyg för att hitta tillbaka till livet. De kunde jag aldrig hitta i mitt ego. Där hittade jag bara bra "sakta döda mig själv"-verktyg. Jag fattade att för att vinna tillbaka livet så var jag tvungen att ge upp, kapitulera totalt inför att mina tankesätt och levnadsätt höll på att ta livet av mig. Och börja jobba med mig själv och ändra på mina tankesätt. Att lämna drogerna och kriminalliteten var relativt enkelt, de var ju bara ett symtom, verktyg jag tagit till för att "försöka fixa mig själv".
.
Det var mina tankar och handlande på känslorna och tankarna som fört mig dit där jag var hösten 2008. I min personliga botten. Och jag började mitt till en början smärtsamma arbete med mig själv. Men jag var fast i mitt beslut om att hitta tillbaka till livet. Så då blev jag inte längre rädd för att känna smärtan. Jag behövde den för att hitta mig själv. Om det inte hade känts smärtsamt så hade det väl inte varit en förändring jag behövt göra.
.
Smärta får mig att växa om jag inte föder den genom att endast fokusera på smärtan och tillåter den att äta upp mig genom olika flykter eller självömkan.
.
Jag tänkte inte längre skämmas för att jag var jag. Jag ville inte längre försöka vara någon annan. Jag ville hitta mig själv i stället. Jag vill göra något mer av mitt liv. Jag ville börja leva på livets villkor. Jag vill hellre dö levande än att leva som en död. Och då var jag tvungen att lära mig börja leva först. Jag vill leva och inte bara överleva. Jag vill ge mig själv det bästa jag har att ge mig. Jag vill ge mig själv till andra. Jag vill göra det bästa av varje dag, varje situation, oavsett vad som sker. Jag ska bo i hela mig. Jag accepterar mitt förgångna. Jag har förlåtit mig själv. Jag försöker reparera det jag förstört. Jag har förlåtit andra. Jag har förlåtit mig själv. Jag ville kunna stå upprätt och se rakt fram. Jag ville äntligen bli fri. Jag ville andas djupt och tänka stort. Jag ville bli älskad och jag ville älska. Jag ville behandla ALLA andra som jag ville bli behandlad... Utan undantag. Jag gör allt detta idag. För att jag vet att JAG KAN det.
.
Jag började lita på människor tills de bevisat motsatsen i stället för att göra som förr att inte lite på någon och sen tro att jag skulle få tillit och känna tillit av det. Så funkar det inte. Det jag ger det får jag oftast tillbaka. Så visar jag tillit och ärlighet så får jag det oftast tillbaka. Bättre att fria än att döma helt klart. Det mår både jag och andra bättre av.
Jag vet att jag kommit en bra bit på vägen. Jag reflekterade över hur jag utvecklats dessa år och vad jag åstadkommit efter jag blev intervjuad i en tidning som publicerades i veckan. Det är bra och nödvändigt att titta tillbaka. Men inte bara på det negativa i livet utan även de bra sakerna som denna artikel visade mig. Jag får höra hela tiden och ser det överallt att man inte ska titta tillbaka. Men det tror jag bara är farligt. Rent ut sagt dumt. För hur ska jag kunna lära mig något av mina misstag om jag är för lat eller rädd för att titta tillbaka och rättfärdigar det med att "jag lever här och nu". Jag lever här och nu men det är endast tack vare det förflutna och jag gör livet härligt för att jag ofta tittar tillbaka och ser om det är något jag behöver förändra på här och nu med hjälp av det förgångnas erfarenheter. Det är att våga leva här och nu för mig.
Vad är det att leva här och nu för dig?
Jag njuter av resan fullt ut...
HÄR OCH NU...
LOVE & RESPECT
