www.carlsa.blogg.se

 

 

Funderingen som kom till mig nu är om hur jag anser vad strävanden mot mina mål och ambitioner i livet egentligen handlar om. I alla fall vad det handlar om för mig. Sedan vad det innebär för andra kan inte jag svara för. Tänker på vad som inte är viktigt att hålla fast vid och vad som är värt att behålla. För mig är det inte vad andra kallar att vinna som är det viktigaste. Jag har hört så många gånger att det viktigaste är inte att ha rätt eller vinna utan det viktigaste är att må bra. Och det gör jag inte om jag alltid måste ha rätt eller vinna alla strider. Jag mår inte bra av det kontrollbehovet att alltid ha rätt eller vinna varje diskussion eller strid. Det gör oftast mitt mående bara sämre och förstör något fint. När min självcentrering styr kontrollbehovet av att alltid få min röst hörd och mina krav på någon annan att min åsikt är den enda rätt. Då förtär det. Det tömmer mitt inre på viktig energi som jag kanske behöver lägga på annat. Jag har kastat bort den energin i så många år.

.

När energin är låg. När orken försvinner. När inspirationen lyser med sin frånvaro, då behöver jag tanka sinnet med nya uppslag. Eller jag kanske så enkelt behöver visa min tacksamhet till något som jag har och ta hand om det. Utan att jämt måste ha rätt eller vinna en strid. Den vinsten kan göra så att jag förlorar det som jag kan få hjälp av. Och då är det väl ingen vinst egentligen om jag kan se över min självcentrerings höga mur? Det blir ju en stor förlust i den onödiga vinsten som jag ljuger för mig själv att jag vinna. Jag behöver göra någonting aktivt. .

Jag behöver kanske aktivt släppa min fokusering på något tufft som pågår. Om jag har gjort allt jag kan i något så kan jag inte göra något mer. Att inte släppa taget om det för en sekund äter bara upp mig och min omgivning. Och det tuffa blir att kännas ännu tuffare och smärtsammare och min omgivning blir lidande. Det finns massor av saker som jag kan fokusera på i stället när jag vet att jag gjort vad jag kunnat i något. Ut och röra på mig. Gå på bio. Sitta med den jag älskar och känna tacksamheten till att jag har någon att älska. Gör en resa, inom mig eller utom mig. Läs den där boken. Tacka ja till en inbjudan. Börja, utan att behöva pressas att avsluta, men gör någonting. Redan där är mycket vunnet. För av erfarenhet så vet jag att det aldrig hjälper mig att tillåta mig stanna kvar i en problemfokusering och endast prata om det. Det suger all energi ur mig. Energi som jag kanske behöver när nästa steg behövs göra i det ursprungliga problemet.

.

Har jag slitit ut mig själv i onödan genom fel fokusering och otacksamhet till livet så har jag mig själv att skylla. Det kan jag aldrig skylla på någon annan. Den skulden ligger helt hos mig. De vekaste tankarna. De sköraste idéerna. Den svagaste drömmen. De där bilderna som är så osannolika att jag knappt kan precisera dem. Om jag låter allt få flyga fritt för en stund. Tänk om det går? Varför inte? Det kanske bara är ett leende bort.  Det kanske bara är ett försök ifrån? Vad kostar det att prova? Jag måste inte lyckas med alla mina försök i livet eller förverkliga alla drömmar. Bakslagen kanske duggar tätt, kartan blåser bort med vinden och kaptenen lämnar mig ensam kvar på skeppet ni tillsammans byggde. Det verkliga värdet ligger i att du fortsätter låta dig vara fri att försöka.  Så länge som jag fortsätter försöka så gör jag mig själv friare. Hela tiden lite friare. Men jag börjar låsa in mig igen i samma ögonblick som jag ger upp försöken som jag behöver göra. Jag har i så många år ”inte försökt” utan bara provat med samma gamla destruktiva lösning. Med en falsk förväntan att jag skulle få ett annorlunda resultat. Detta var en av de största lögner som jag upplevt. Att ljuga för mig själv och inte erkänna att min lösning var fel. Jag erkände ju inte ens att jag hade ett problem. Jag fattade det inte. Jag skyllde allt mitt lidande på andra. På min uppväxt, på min omgivning, ja till och med de som jag köpte drogerna av. Bara jag kunde skylla på någon annan så trodde jag att det skulle lösa mitt problem. I själva verket så blev problemen bara större och till slut helt ohanterbara. Jag slog till slut i min personliga botten. Jag slog i hårt. Smärtsamt. Brutalt. 

.

Jag hör ofta frågan om var den personliga bottnen är. Det kan jag inte svara på för din del. Jag kan bara svara var min var. Allas personliga botten är olika. Det gemensamma i dem är att det inte finns något mer att sjunka i. För botten är botten. Där finns det bara två val. Att ge upp och sluta leva eller att ta tag i sitt liv och börja göra det som krävs för att ta sig ur sin vidriga sörja där i botten. Jag brukar säga när någon frågar om den personliga bottnen att det ser jag inte. Den känns i hela kroppen. Jag bara vet att jag befinner mig i den. Och jag kände att jag befann mig i min 2008 när jag hamnade i fängelset helt rättmätigt för mina brotts skull. Jag vaknade upp ur en 22-årig dimma av vansinne och undrade hur jag hamnat där. ”Jag som inte gjorde några fel”. Eftersom jag i hela mitt aktiva missbruk och kriminallitet hade levt med rättfärdiganden så hade jag ju verkligen inte fattat att jag hade problem. Detta insåg jag när jag äntligen som jag ser det idag blev inspärrad. Jag kände att jag var ”klar”. Jag kände att nu fick det vara nog. Jag erkände att jag själv var orsaken till mina problem. Och där var nyckeln till förändring. När jag erkände problemet så kunde jag då ta till mig lösningen som alltid finns i problemet. Och problemet var jag.

.

Då, först då, så kunde jag börja förändra mig själv och hur jag skulle leva mitt liv. Så genom att kapitulera inför mina gamla sätt att hantera livet så började jag vinna tillbaka livet. Det har varit och är fortfarande stundtals fortfarande riktigt smärtsamt och jobbigt att fortsätta förändra mig själv. Men jag vet idag att det är genom smärta som jag växer mest. Så idag så har jag mycket lättare att ta emot smärtan som en gåva. För det är det den är för mig i grunden. Den får mig alltid att växa om jag inte tillåter att den gör mig handlingsförlamad.                                                            

.

Cynikern i mig har redan förlorat. Den finns inget mer att hämta av mig. Cynikern gjorde mig handlingsförlamad och rädd. Den som alltid sa ”men, om, bara när, jag kan inte, jag vill inte, det går inte…osv…”                                                                                                                                                                   

.

Det viktiga var att jag lyckades formulera ett motstånd mot självtvivlet, mot ledan, mot systemets förväntningar, mot alla som sa att ”du kan inte”. Det viktiga var att jag kunde börja se mig själv. Att jag kunde förlåta mig själv och andra. Att jag bara började tro lite på min förmåga. När jag började se mig själv som lika värdefull som alla andra. Då hände det saker. Och jag började hitta mig själv. Jag började hitta en liten bit av mitt krossade inre här och där. Jag tog tag i varje enskild bit och bearbetade den på bästa vis och började fylla mitt tomrum inom mig. Och jag insåg att jag inte kunde ha för bråttom. Eller strunta i att plocka upp en bit som kändes obekväm eller för smärtsam för att ta tag i.  Jag insåg att eftersom jag hade biten framför mig så var det helt rätt tid att plocka upp den. Jag visste att jag skulle klara av smärtan av att bearbeta det just nu. Annars skulle inte livet ha lagt den precis framför mina ögon. Jag tror att det har livet alltid gjort för mig. Men jag förkastade allt det gav mig för att jag valde att inte se. Jag gjorde mig själv blind för livets möjligheter med ”hjälp” av drogerna. Jag ville inte se. Jag ville då bara försöka på mitt vis. Mitt vis höll på att ta livet av mig. Jag är idag tacksam för att jag fattade till slut. Att jag gav mig själv chansen. Att jag idag har visat att ingen sätter en etikett på mig och bestämmer vad du ska tycka om, titta på, eller skratta åt. Det gör jag inte om jag inte tillåter det.                                                                                                                          

.

Så när jag slängde ryggsäcken efter jag har tagit ut vad som fanns där och bearbetat bort varje liten del så började livet bli en rätt så angenäm upptäcktsfärd. Mina steg blev lättare och lättare för varje del jag plockade bort. För ju mer jag väljer att ha kvar i min ryggsäck desto tyngre blir min resa genom livet. Utan undantag. Allt i mitt liv blir påverkat om jag av lathet eller rädsla eller oansvar väljer att låta allt gammalt ligga kvar och påverka mig nu. Saker som inte behöver påverka mig eftersom de redan passerat. Det är bara minnen som jag väljer att hålla fast vid. Och då påverkar de mig i mitt liv nu. De påverkar min tid nu som jag har möjligheten att skaffa mig nya minnen. Och låter jag det gamla styra så blir minnena liknande mot förr.

.

Men tar jag bort ur min ryggsäck och använder mig av sakerna som jag upplevt som verktyg och värdefulla erfarenheter så kan jag plocka bort dem sen. Och jag kan använda mig av minnet av hur de har hjälpt mig komma hit där jag är idag i stället. De lätta minnena av lösningarna kan jag bära med mig för de är ingen börda utan de hjälper mig att lyfta upp mig i min tillvaro. Oavsett vad som händer. Och med dessa värdefulla kunskaper så kan jag vara den jag vill vara. Jag är den jag ska vara just nu. Och så länge som jag gör mitt bästa så gör jag det jag kan. Och mitt bästa är att ständigt sträva efter tillväxt samtidigt som jag är nöjd med var jag är nu. Det är en bra tid att vara vid liv. Andra behöver inte räknar bort en sådan som jag. Inte den här gången heller. Det är vad som betyder något. Att jag vet att jag är värd lika mycket som alla andra. Så länge som jag kommer ihåg det så för bara det minnet mig framåt otroligt mycket.