www.carlsa.blogg.se

"Frihet att förändras kommer efter acceptans av oss själva".  

.

 Jag har läst det någonstans och det stämmer så bra. Jag var tvungen att först förstå att jag totalt tappat kontrollen över mitt destruktiva kriminella så kallade liv. Och sedan kom det svåra i att jag var tvungen att acceptera att jag själv hade skapat mitt eget helvete. Ett accepterande som inte alls var så lätt till en början. Hela min "verklighetsuppfattning" raserades. Jag kunde inte längre skylla på andra för mina val som lett mig till ett långsamt brutalt självmord. Det var jag som skapat det. Detta erkännande gav mig till början otroliga skuldkänslor. Och skam. Jag hade vägrat att se det i 22 år. Och det var otroliga mängder rädsla och förnekelse. Det var alltså motsatserna till acceptans som gjort mig så blind. Men innerst inne, omedvetet, så visste jag nog hela tiden att det var mina val som gjorde mitt liv. Därför jag levt med skam och skuld hela livet. Jag hade bara inte fattat varför. Så när jag förstod varifrån skulden och skammen kom ifrån. Grunden till dessa. Först då kunde jag börja göra mig fri ifrån dessa. Jag fick bort skuld och skam genom att göra andra bättre val. Låter kanske enkelt. Det är det. Det svåra var att fatta det bara.                                                            

.

I det aktiva tyckte jag att jag var guds gåva till mänskligheten och att jag gjorde inga fel trots de sjuka, destruktiva, vansinniga och brutala saker jag gjorde mot andra och mig själv.                                                            

.

Jag var aldrig som "de andra". Jag såg mig alltid så mycket bättre än alla andra. Samtidigt som jag hatade mig själv för den jag var. Då förstår ni hatet jag hade mot alla andra. Och vad detta hat ledde till. Ett vansinne i så många år. Jag trodde jag var perfekt trots att jag så väl visste vad jag höll på med innerst inne. Detta högmod var det som fick mig att falla till slut. När jag fattade att jag ”är som alla andra”. Varken sämre eller framför allt inte bättre. Då rasade min falska bild av verkligheten. Det blev min räddning. Detta ras behövde jag för att resa mig upp ur spillrorna och bygga mig ett nytt liv. Genom att släppa min falska övertygelse om att jag var jordens medelpunkt och förstå att jag var långt ifrån perfekt gjorde att jag kunde börja förändras och läka mina sår som jag själv gett mig. Djupa sår som fortfarande blöder. Men de blöder inte i närheten av lika mycket nu som då. Jag läker. Jag lägger förband om mina sår för att inte hålla dem öppna. Genom självömkan, oärlighet och förnekelse. De tre är nog de bästa sätten att hålla sår öppna och få dem större. Dessa tre skapar högmod. Och högmod går före fall som det sägs. Och jag väljer alltid själv om jag ska falla eller inte. Det handlar om ansvar och vilja att göra allt som krävs av mej, utan ursäkter och bortförklaringar.                                                                                                                                                                    

.

Jag tror att alla människor inte ser sig själva som perfekta, att alla har vissa drag som om vi fick chansen, skulle vilja förändra. Kanske där en stor del av beroendet ligger. Att detta fanns inte hos mig. Jag intalade mig falskt att jag var perfekt fast jag egentligen visste att jag inte var det så missbrukade jag på det. Och när jag undermedvetet, väl skyddat av förnekelsen och rädslan betraktade mig undermedvetet så långt ifrån det "ideal jag" som jag själv ville vara. När jag fattade att jag inte var den som jag trodde att jag var så blev jag så överväldigad och jag gav någonstans upp om en chans för förändring. Att jag skulle kunna ändra på mig och bli en bättre människa. Bli den som jag skulle vilja vara.

.

Då någonstans i mitt helvete, rätt så tidigt i missbruket greppade den oerhört starka förnekelsen ett strupgrepp om mig. En försvarsmekanism kanske. En försvarsmekanism som så många gånger var nära att ta mitt liv, genom överdoser, blodförgiftningar, olyckor eller uppgörelser som gick fel. Massor av saker. Förnekelsen slog till och tog mig till den motsatta ytterligheten- "Ingenting behöver jag göra för att förändra mig....Jag har inga problem... Jag kan sluta när som helst... Jag tycker det är kul att leva så här...Jag är ju perfekt, så varför ändra på det och varför bekymra mig... Om inte den och den hade gjort så och så, så hade ju inte jag gjort så och så..."   

.

Massor av såna idiotiska och helt ologiska bortförklaringarhade jag.Och ingen av dessa alla ytterligheter gav mig frihetenatt varken vilja eller kunna förändras.Men så när jag efter långt "liv" i missbruket till slutkopplade att det var mina val. Mitt eget fel att det såg ut som detgjorde. När jag accepterade det. Då fick  jag modet och villigheten att göra vad som krävdes för att jag skulle förändras. Så då var det en otrolig lättnad jag kände. Jag fick hopp. Jag fick styrka. Jag medgav min maktlöshet inför drogerna och den kriminella livstil jag hade och då började jag motverka lögnen om att "Jag behöver inte förändras". Och då började min resa i tillfrisknandet och på livets stig och jag älskar den resan. Jag njuter varje dag och tycker det är otroligt skönt att förändras. Jag kommer till nya insikter varje dag och jag vet att jag aldrig kommer att bli fullärd. Aldrig perfekt, men det vill jag inte heller. Det skulle bli tråkigt. Ingen kan bli fulländad, utan personlig utveckling är en ständigt pågående resa. Och fan vad jag njuter av färden.                                      

.

På livet sköna stig...