VILL INTE HA HEMLIGHETER
Mörka hemligheter låg fördolda i mitt hjärta, aldrig blottade av rädsla för att de skulle väcka förakt och hån. Och för att jag inte hade stake nog för att stå för vad jag hade gjort mot andra. Och naturligtvis påverkade det mitt mående. Jag "levde" väl på dessa hemligheter i det aktiva missbruket och självömkade och knarkade på dem. Jag tyckte så förbannat synd om mig själv. Trots att jag innerst inne visste att all skuld låg hos mig. Det var kanske där rädslan hade sin grund. Att jag inte tordes erkänna att det var jag själv som skapat mitt eget helvete.
.
Så när jag la det gamla livet bakom mig så kändes dessa hemligheter fruktansvärt mycket till en början. Men jag förstod rätt så tidigt, med hjälp av andra att om jag tog tag i de värsta minnena. De mörkaste hemligheterna först och främst och att jag inte väntade med att till "sen", ta tag i dem. Så skulle de påverka mitt mående negativt och växa sig ännu starkare inom mig. För nu kunde jag inte längre fly "med hjälp" av sprutan och pistolen. Jag var tvungen att möta mina hemligheter, de fruktansvärda minnena. Och jag litade på den som sa till mig; "Ta tag i det värsta först, för de är viktigast". Och jag började och när jag kände lättnaden över att bearbeta det värsta jag kom på då, så gjorde det mig mer motiverad att fortsätta med nästa, Och de tuffa minnena var ofta orsak till lite mindre värre minnen. Och då löste de sig genom att jag tog tag i grundorsaken. Och så har jag fortsatt att göra.
.
När jag insåg att äntligen kunde jag berätta om mina hemligheter, mina mörkaste minnen, så släppte mycket inom mig och i det ögonblicket så började jag fylla den tomhet inom mig som jag så länge hade jagat efter på ett destruktivt sätt, försökt fylla med knark och våld. Och när insåg att den kraft jag trodde jag hade i tystnaden hade förlorat sin styrka så hände det saker med mig. Och jag har funnit styrkan i att vara öppen och berätta om allt.
.
Det ligger något magiskt i att anförtro mig till andra. Jag har lärt mig av fjärde steget att det jag trodde var avskyvärt och att det var endast var jag som hade gjort inte var så ovanligt. Det jag skämdes över att jag hade gjort var jag inte ensam om. Och det är den insikten jag kan uppnå, om jag vågar blotta mig. Det vågar jag idag och jag ser det inte som jag blottar mig utan delar med mig för att kanske kunna hjälpa någon annan och samtidigt hjälpa mig själv.
.
Insikten om att jag inte skiljer mig från andra samtidigt som vi alla är lika unika, skänker mig styrka och jag har fått lära mig hur jag ska komma åt styrkan när jag behöver den. Hemligheter förnekar mig att leva fullt ut. Hemligheter håller mig på avstånd till andra. Och de gör bara skada.
.
De budskap jag behöver få höra, den vägledning livet vill ge mig, den kan jag inte ta emot om jag stänger mig ute från de goda människorna i mitt liv. Det är de som bär fram livets budskap till mig. Och jag hoppas att jag kan förmedla någon slags kunskap till någon annan, som är lika förvirrad som jag var.
.
Vilken befrielse var det inte att inse att alla bär på samma oro, samma bekymmer. Men även samma lycka och kärlek. Om jag berättar om mitt liv för någon kanske det kan ge den uppmuntran han eller hon behöver just då. Och det är ju absolut inget fel. Jag är glad om bara en kan få till sig det hopp om förändring som jag en gång fick. Alla har utbyte av att få ta del av andras erfarenheter. Det är nyttigt att få höra hur lika vi är. Tror det inte bara handlar om missbruk. I början var det så. Men idag så känner jag samhörighet med alla, och de flesta har SINA problem och motgångar i livet sedan spelar det inte så stor roll varifrån man kommer. Vi kan alla dela med av oss på varandras livsfärder. Det binder oss samman, och tillsammans blir vi starkare.
.
Tystnaden söndrar.
.
Den försvagar mig.
.
Det vet jag idag. Men all den kraft jag behöver ligger och väntar på mig.
Jag ska låta någon få lära känna mig i dag.
Så lär jag känna mig själv mer.
.
Tankar från en varm veranda där solen precis gått upp.
.
LOVE & RESPECT
