Beviljar mej själv FRIHET.
Projicering och projiceringar - vad är det för något?
Jag visste inte alls så mycket om det innan jag gick
coachingutbildningen,trots att jag använde projiceringar
i hela mitt aktiva missbruk,då var det en grunddel
som ärligheten är grunden i mitt tillfrisknande nu.
Jag projicerade för att slippa ta ansvar för MITT liv
och försökte få någon annan eller ALLA andra
skyldiga till att mitt "liv" var som det var...Ett helvete...
Som jag vet idag att det var jag själv som skapat,ingen annan...
Projiceringar är något som sker på alla nivåer i samhället
och det är något som vi alla måste komma till rätta med för
att uppnå mognad och frid, både inom oss själva och i
samhället i stort. Det går att tala mycket om projiceringar.
Jag tror jag läste om projiceringar under coachingutbildningen,
och det dyker upp några exempel i skallen,minns inte exakt vad
det stod men det var nåt sånt här.
1.Du har blivit kritiserad som liten pojke. Du har detta kvar i dig och tillåter
dig inte att vara stor. Du kritiserar dig själv och gömmer dig för
att undvika kritiken som ju egentligen inte finns längre
(Som vuxen har du ju valet att sätta gränser och valet att välja
vem du umgås med). Om en arbetskamrat ger dig feedback på
något tar du detta som kritik och som en attack.
Du bestämmer dig för att förskjuta denna person.
Detta har ingenting med den andra att göra.
När du slutar kritisera dig själv kommer du inte heller
att reagera på kritik från andra (Du ser det inte som kritik,
eller du förflyttar dig bara bort ifrån de kritiska personerna).
2.När du var liten pojke tog pappa all plats.
Denna känsla av att inte få plats finns kvar i dig som vuxen.
En av dina kollegor på jobbet som är yngre än dig och som
du har lärt upp till viss del, startar helt plötsligt en egen
verksamhet med liknande inriktning som dig.
Då protesterar den lilla osedda pojken i dig och han vill
stoppa denna arbetskamrat ifrån att förverkliga sina drömmar.
Du blir arg och kommer på alla möjliga sätt för att stoppa hans
utveckling. Detta har inte heller något med din
kollega att göra. Den dag du har gett dig själv
plats kommer du också gladeligen att ge andra plats.
Det finns massor av såna här exempel; Om jag varit otrogen
så anklagar jag partnern för otrohet.. Som i missbruket så
skyllde jag mitt missbruk på mina föräldrar,för de missbrukade.
Om jag mår dåligt försöker jag andra att må dåligt,så jag
slipper att tag i och känna mitt...
Om jag beskyller någon annan för något som jag
omedvetet eller medvetet vet att jag gör..osv..
Ja ni fattar...
Det är bra och viktigt för mej att vara medveten om vad
som händer och sker. Givetvis är det även bra och lika
viktigt att ta ställning och säga vad jag tycker.
Dock... det bästa jag kan göra är att ta hand om
mina egna ev. projiceringar.
Detta är en lång process och stundvis kan jag känna mej totalt vilse.
Men jag är medveten och villig att ta tag i det.
Under processens gång upplöses alla tidigare referensramar
där jag projicerat ut mej själv och tagit mej rätten att anklaga
omgivningen för allt som jag inte tyckte om i mej själv.
I det aktiva,så hatade jag allt och alla för att jag innerst
inne hatade mej själv för den jag blivit,men då visste jag
inte hur jag skulle förändras,så det var lättare att fly med hat
och mycket ilska,som bottnade i att jag var livrädd.
Ja, det kan vara tufft och stundvis kännas ensamt att växa.
Eller så kändes det i början mest,idag vet jag att i och med att
jag växer ensam,men ändå inte ensam,jag delar med mej av mina
tankar och får svar och växer genom det,
att jag medvetet och med vilja söker lösningar
i stället för att projicera,rättfärdiga och leva kvar
och fokusera på problemen och motgångarna som
kanske uppstår...Det gör dom och kommer att fortsätta
göra,sen är det upp till mej hur jag hanterar dom,
på ett sunt positivt sätt eller på ett destruktivt negativt sätt..
Svårt val??? Nej inte idag...
Vinster med att sluta projicera.
Att upplösa projiceringar är utan tvekan värt all
möda som jag lägger ner på det. Upplösa säger jag för
att poängtera att de inte är verkliga.
De finns bara i mitt sinne för att jag tillåter det.
Det är lätt att tala om och skriva om projiceringar.
Det är när jag verkligen upplever projiceringarna som jag
sätts på prov.
När någon kommer åt en öm punkt,har inte så många såna
kvar,men det finns väl såna som jag ännu inte upptäckt i
mitt arbete med mej själv,så när någon gör det där som jag
går igång på… på alla cylindrar. Hur gör du då?
Vill jag vara som en marionettdocka med en knapp för
omgivningen att trycka på för att få se mej sprattla?
Självklart inte... Så jag märker när någon kommer
åt en öm punkt,och jag har en tendens att börja projicera,
och då försöker jag gå till botten varför det blir så,så jag
kan bearbeta och få bort det. Att börja medvetandegöra mönster
och få bort dom kan vara jobbigt och förvirrande.
Eller det var det i början,idag tycker jag det är lätt eller i alla fall
lättare och jag vet att jag och min omgivning kommer att
få det så mycket bättre genom att jag tar tag i MINA defekter
och jag låter ANDRA ta tag i sina,så enkelt är det.
Och det krävs villighet,mod och styrka att göra det,
och inte vara rädd för smärtsamma,att mitt självförtroende
kanske får en törn då och då,när jag återigen inser att
problemet ligger oftast hos mej och ingen annan,det känns,
Som jag har sagt så många gånger förut... Det är värt det!!!
Det är en oerhörd frihet att sluta använda projiceringar som
ett medel för att "slippa" ta ansvar för mitt liv.
När mina projiceringar blir färre blir jag oerhört mycket kraftfullare.
Jag tar tillbaka min rättmätiga rätt att välja. Jag återtar mejsjälv.
Beviljar mej själv FRIHET.
Jag ser ständigt min egen spegelbild i andra människor.
Det är detta som gör att det är Absolut nödvändigt att jag har
andra omkring mej för att växa som människa.
Människor som är bra för mej. Det vill säga de flesta,
jag kan lära mej nåt av alla tror jag. Det kan handla om att
jag träffar folk som får mej att se vart jag inte vill hamna igen,
och människor som är starka som kan vägleda mej att hitta min väg.
Det är också därför som nära kärleksrelationer ofta väcker
starka känslor som vi ibland inte ens visste om att vi hade.
Det finns även positiva projiceringar,eller det kanske heter
något annat då,men i alla fall.
Då kallas det för kärlek, förälskelse,.
Dessa projiceringar uppkommer när jag ser min egen skönhet
och perfektion i andra. Detta är sanna projiceringar.
I grunden är vi alla vackra och perfekta. När jag ser detta ser jag
det som är sant.
Vad säger du om att uppleva detta hela tiden, oavsett omgivningen!?
Kärlek till livet,till andra ger kärlek till mej och jag får det tillbaka...