GÅVA ATT VARA BEROENDE
Det är en gåva och att vara beroende av andra, men det glömmer jag ofta i det avgörande ögonblicket. Jag menar inte att jag är beroende av att andra ska lösa mina problem. Det kommer aldrig att hända. Men beroende av att våga ta emot den hjälp jag erbjuds av andra. Den är jag beroende av. Jag behöver inte klara av allting själv. Jag får när jag helst vill ta emot hjälp av andra. Och det kan jag göra om jag inte låter mitt skadliga kontrollbehov och egenvilja sätta stopp för hjälpen jag kan få.
.
Beroende är inget negativt ord för mig idag. Det var det i början av min nya resa, då när jag erkänt mig som beroende. Skämdes för att säga att jag var beroende. Och därför skämdes jag för mig själv och hindrade själv återigen till att utvecklas. Jag är stolt och tacksam för att vara beroende idag. Det blev jag när jag förlät mig själv för det jag själv gjort i det aktiva beroendet, missbruket kanske är ett bättre ord.
.
Jag är alltid en aktiv beroende eftersom beroendet inom mig aldrig kommer att ta en ledig dag. Tror jag det eller tror att jag kommer att bli av med beroendet. Tro att jag är ”frisk”. Då lever jag farligt nära ett återfall i missbruk av något. Det behöver inte handla om droger eller brott. Jag kan missbruka allt i min närhet om jag inte är uppmärksam. Det som är farligt är när jag tror mig göra en bra sak, för mig själv eller andra. Och när jag lurar mig själv att intala mig själv att ”det här är bra för mig och andra. Så gjorde jag inte förr.” Men när jag samtidigt inte ser min maniskhet i det jag gör som jag tror är bra. Då är jag ju aktiv i missbruk igen, oavsett vad saken gäller. Maniskheten är det tydligaste tecknet på aktivt missbruk på grund av beroendet som alltid är med mig. Och maniskheten leder alltid till att mina nära och kära blir sårade och skadade och jag själv naturligtvis.
En till sak som hör till det är när jag känner i hela mej att det jag ska göra är fel men ändå gör det. I tron att det ska bli bra av det, men hela mitt inre skriker att det är fel. Då är jag inne i gammalt tänk och tänker inte längre än ett steg framåt och har inge konsekvenstänk alls. Och så står jag där efteråt och förbannar mej själv att jag inte lyssnade på mitt inre. Så som jag idag har lärt mej till stor del att göra. Detta händer när jag inte tar vara på de erfarenheter jag har sedan tidigare och de kunskaper jag har om hur saker fungerar. Mitt ego styr då och jag gör saker endast för egen vinnings skull och det skadar ALLTID mer i slutändan. Det är viktigt för mej att inte följa med i min första tankar utan närmare eftertanke, eller att följa någon annans som jag vill hjälpa. Tanken är god heter det. Men det är inte det viktiga så det talesättet tycker jag inte om längre. Handlandet är gott är bättre tycker jag.
.
Jag har upplevt detta för ett tag sen. Jag trodde, jag var helt säker på att jag gjorde bra saker. Att jag hjälpte andra genom att maniskt dela med mig av mina inre tankar. Jag tänkte på det dagligen, skrev dagligen på facebook och i blogg. Från början så var tanken att hjälpa mig själv och GENOM det kanske hjälpa andra. Men jag tappade det någonstans. Och det var min maniskhet och bekräftelsebehov som startade det. Jag skrev inte längre för mig själv. Utan jag tittade bara hur många kommentarer och hur många besökare jag hade. Och på vad jag skulle skriva härnäst för att få fler. Detta var en sanning som gjorde ont i mig. Men jag kan se nu, en tid senare att jag behövde den sanningen. Jag skriver återigen för mig själv. Det är en sådan otrolig frihetskänsla i det känner jag nu. Så jag vet att min maniskhet ledde mig fel, min beroendepersonlighet smög sig på mig och jag är tacksam att det inte slutade med en spruta i armen och död.
.
Detta gäller det mesta i att hjälpa andra. Jag får inte tappa bort mej själv i hjälpandet för då försvinner min hjälpande förmåga och till slut så skadar jag..
Så jag är idag mer medveten och uppmärksam på maniskhet och framför allt om jag säger som rättfärdigande ”Det här är bra för mig, jag MÅSTE lägga all min energi på en sak. Jag MÅSTE bara göra det här.” Om någon annan eller jag blir lidande på grund av det jag ”måste” göra så måste jag göra en förändring. Även om min maniskhet ligger i att jag tror mig hjälpa någon annan, men samtidigt skadar mig själv och då troligtvis den jag försöker hjälpa genom det. Ja beroendet är slugt och tar vara på alla chanser att dra mig tillbaka till ett aktivt missbruk på alla sätt.
.
Jag försöker att inte glömma detta igen. Jag är beroende. Jag är beroende av att lyssna och ta emot hjälp av andra ibland. Jag är beroende av andra för att se min destruktiva maniskhet som yttrar sig i att jag inte pratar om något annat än det jag är manisk i. Allt kretsar kring detta. Och allt annat blir lidande. Och den som jag skadar mest är mig själv för min maniskhet kommer återigen att göra mig ensam. Jag står till slut ensam och grubblar och funderar på vad som hände. Tänker;”Jag trodde ju att jag gjorde rätt”. När jag undrar det så har jag ett val. Att släppa taget om maniskheten, inte i att hjälpa, men maniskheten.
.
För jag kan aldrig hjälpa någon om jag skadar mig själv. Visst är det tufft att inse detta, men så är livet ibland. Tacksam för att det är tufft ibland för då lär jag mig som mest om jag inte tillåter att maniskheten stannar kvar, hårt uppbackad av min egenvilja och kontrollbehov. Så likt som jag hade maniskheten till drogerna och kriminalliteten. Jag hade bara fokus på dem i så många år. Pratade inte om något annat och jag vet ju idag hur nära döden jag var av det. Så jag tillåter mig vara beroende av andra. Av deras hjälp och åsikter. Inget fel eller skamligt alls i det. Jag behöver inte klara av och styra allt själv. Det har jag försökt med förut och jag vet att det kan jag inte. Det kan ingen. Den som tror det är otroligt mycket på svag is som bara väntar på att brista för att dra ner under ytan. Runt omkring mig lider andra också i tystnad. De kanske är beroende av mig? De kräver inget, jag ger om jag kan och inte går in i maniskhet.
.
Mitt själsliga välbefinnande ökar för varje gång jag bjuder på mig själv, både när jag anförtror mig åt någon och när jag lyssnar på någon. Jag måste ta del av andras problem och mognadsprocesser om jag ska ha någon nytta av det som jag själva har fått genomlida. Det finns en mening med mitt lidande. Liksom med mina vänners. De binder oss samman. Jag fruktar inte lidandet. Jag tar emot det för det blir jag starkare av. Jag avskyr inte de plågor som mina vänner måste utstå. Jag räcker ut en hand i stället av kärlek för att kanske hjälpa någon igenom en plåga. Kärlek vinner alltid över hat. Vad hjälper det att hata något? Det håller mig bara fast vid det. Men om jag tar dem som en utmaning hjälper de mig att utvecklas och att komma andra närmare. Och jag kommer närmare mig själv.
.
Hemligheter hindrar mig från att tillfriskna. Jag ska lyssna på mina kära och mina vänner och anförtro mig åt dem, och på så sätt ska jag bli friskare.
.
Idag ska jag vara uppmärksam på min maniskhet, kontrollbehov och inte tro falskt att det är bara jag som klarar av.