www.carlsa.blogg.se

Människorna runt omkring mej är en av livets största

gåvor till mej – och en utmaning. När jag delar mitt liv

med dem i ödmjukhet, kan jag lära av dem, och jag dem

kanske och tillsammans med dem upptäcka den skönhet

som är hemlig för alla som inte söker den, men som finns

där för alla.

.

.

Ödmjukhet visar jag varje gång jag lyssnar helt och

fullt på andra för att ta lärdom av dem, för att

förvandlas av deras ord och deras närvaro.

Varje gång jag öppnar mej helt för en annan människa,

varje morgon när jag skriver här,

varje gång jag är med en annan människa helt och fullt,

i anden och i tanken, öppet och ärligt så är det utvecklande för mej

och förhoppningsvis för dem.

Utan att ge och ta emot sann uppmärksamhet

kan ingen mänsklig varelse utvecklas emotionellt.

Och att utvecklas emotionellt, att få bort känslokallheten

jag skapat, att våga känna alla känslor och inte längre

göra om dom till hat och ilska, var ett jobb som jag

fick kämpa länge med.

.

.

Innan jag beslutade mej för att ändra mitt liv, då när jag

förstod att det var min uppgift att göra det jättejobb till en

början, och ingen annans uppgift, så hade jag skapat

och valde att leva med en otroligt svår och destruktiv

egocentrisk självömkan att jag sällan eller snarare aldrig

la märke till mina närmastes behov och bekymmer.

Bara jag fick det jag ville ha så sket jag fullständigt i

hur andra sårades och skadades av min brutala framfart.

Jag stängde in mej i mej själv och hängav mej åt mina

egna själviska bekymmer, och därigenom hindrades

jag från att mogna och utvecklas.

Och fortsatte nedåt i min självmordspiral.

.

.

I början av drogfriheten så hade jag detta jag jag jag-tänket

med mej, att det var viktigast vad jag kände, viktigast för

min omgivning att veta hur jag mådde,( skit till en början),

att alla skulle tycka synd om mej, att det var smärtsammare

och jobbigare för mej än för någon annan, jag krävde att

alla skulle tycka synd om mej.

Men med tiden släppte jag denna destruktiva självömkan

och alla rättfärdiganden, jag hade precis samma villkor

som alla andra, de hade sitt helvete och jag mitt, och inget

var värre eller plågsammare än den andras.

Och tillsammans så kan vi hjälpa varandra att finna nya

vägar, och jag finner fortfarande nya otroligt sköna

stigar att gå på, för att lösa nya eller gamla problem,

nyckeln är att släppa min egenvilja och självömkan,

och göra något åt det som eventuellt stör mitt

underbara mående, i stället för att sitta och beklaga mej

om det, i falsk tro att det ska hjälpa.

.

.

Men en ny dag har grytt. De tolv stegen hjälper mej

att inte bara tänka på mej själv, utan även på min

omgivning mitt dagliga liv. Mår vi bra tillsammans

så blir livet aldrig komplicerat och svårt, om jag inte

väljer det, och när någon, jag eller dom, drabbas av en

motgång så kan vi tillsammans ta oss igenom den,

jobbet får var och en av oss göra själva, men med

stöd och empati till varandra så blir ingen motgång

tuff nog för att inte klara av.

Av varje människa jag möter kan jag om jag tillåter

det själv lära mej mycket av.

I dag ska jag glädjas.

Många av livets hemligheter väntar på att uppenbaras

för mig om jag är öppen för de människor som korsar min stig.

Jag ska spana efter dem, för de har något att ge mig.

Jag ska vara redo att ta emot dem.

.

.

hmm trodde jag var klar men det dök upp lite tankar

om depression, vet inte varför, känner mej inte deprimerad,

tvärs om, men det poppade upp så jag ser vad jag har att

skriva om det då.

.

.

Jag tror de flesta har känt sej deprimerade någon gång,

och det ärnog inga fel i det, det gäller bara att inte fastna

i det deprimerade tillståndet, utan bearbeta det som

känns deprimerande, som alla mentala åkommor, depression

ångest, oro, rädslor för det mesta.

Dessa sjukdomar eller vad man kallar dom sitter i huvudet

tror jag och kan genom att stanna kvar i dom för länge

ge fysiska besvär.

Och min åsikt och ståndpunkt i det här är att, man kanske

inte kan bota dem, men man kan göra mycket själv

för att hela sej själv, utan mediciner och så vidare,

just för att det sitter i skallen, med medicinering blir man

bara känslokall och kanske lindrar symptomen tillfälligt,

men det skulle vara för mej i alla fall, att bara trycka

undan problemet, och försöka dölja problemet med

hjälp av sinnesförändrande medel, det här får stå för min

åsikt, jag vet att i alla fall jag inte kan inta några

som helst sinnesförändrande medel, det skulle vara att

välja det gamla livet, det som höll på att ta död på mej.

Utan idag så vet jag att jag styr mitt mående med mitt

tänk, vid oro, depression, ångest eller vad det nu kan vara.

Jag tillåter mej att känna mej nere, men kallar det inte

deprission, jag kan känna mej orolig och rädd, men kallar

det inte ångest. Jag kallar det livet och dess villkor.

Vid en depression eller något av de andra tankemönstren

lider den drabbade av en sänkning av det allmänna stämningsläget.

Ofta känns livet meningslöst och man ser ingen väg ut ur mörkret.

Fenomenet har berörts i litteraturen sedan flera tusen år,

ofta under beteckningen melankoli, som idag betecknar

en svår form av depression.

.

.

Depressioner är sin egen grogrund. Om jag ägnar mej åt dem

blir de bara värre. Om jag lägger mitt fokus på att jag KÄNNER så,

ist ället för att fösöka få bort det, om jag skyller på deprission

för att inte ta ansvar för mitt eget liv.

Det  är inte bara idiotiskt utan en förbannad lathet från min

sida.

Jag KAN, jag VET det, styra mitt mående.

Och en av sakerna jag kan göra för att slippa känna mej

deprimerad är att jag kan ägna mej åt andra i stället.

Aaaahh nu förstår jag varför dessa tankar dök upp, det

handlar om egot igen, SLUTA tyck synd om mej själv,

GÖR nåt åt problemen och ett av sätten är att återigen

släppa självömkan och se till andra, hur de har det istället

för att BARA titta på mej själv.

.

.

Jag kan ta hand om någon i min omgivning som försöker

få fason på sitt liv. Jag kan erbjuda mej att lyssna.

I stället för att kräva att andra bara ska lyssna på mej.

Om jag ägnar mej åt andra krymper mina egna problem,

vad de än gäller. Det räcker med att jag företar mej någonting

för att jag ska känna mej lättare till sinnes.

Depressioner kan bli en vana, om jag väljer det

och både vanor och ovanor är svåra att göra sig av med.

Om jag företar mej någonting – det allra minsta - så märker

jag snart en förändring: om jag gör något som gagnar

min nästa, gagnar det också mej själv.

.

.

Självmedlidande förvärrar depressionen, men det är på

sin plats att ägna sig åt sig själv i fostrande syfte.

Att göra något för sej själv, bearbeta och gå vidare och

inte tillåta mej själv att fastna i negativa attityder.

Det gäller att aktivt leva mitt liv på bästa sätt.

Jag kan gärna skämma bort mej själv, men jag ska inte

tycka synd om mej själv.

Jag kan skämma bort mej med oändliga val av välmående

i stället för att överösa mej med negativa depressioner

ångest, oro, och rädslor.

Jag kan skämma bort mej genom att så fort de dyker upp,

gå emot dom och hantera vad som än händer, och detta

på ett positivt sätt... mitt val hur jag skämmer bort och

gynnar mej eller suger på den destruktiva skadande

karamellen till det gör ont i gommen... MITT VAL.

.

.

Att skämma bort mej själv är att tycka om, att bry sig om,

att ha självförtroende – tre attityder som inte passar

ihop med depressioner. Det är faktiskt raka motsatsen.

Depressioner ska man pjåka med om man vill ha dem kvar.

Men jag kan komma över min depression om jag vill.

Jag kan ägna all min uppmärksamhet åt något

annat och glädjas åt resultatet.

Jag kan välja bort dåligt mående, men då måste jag

vilja det också, och på så sätt kan jag njuta av

varje ögonblick i mitt liv...

.

.

ja, jag väljer ett otroligt rikt liv idag med... Bara för att jag kan

och älskar det...