Klippavsats?...klättra uppåt...!
Jag strävar idag mot mina drömmars mål ett
steg i taget, och ger mej inte, vid första motgång
utan fortsätter att klättra hela tiden.
Och det viktiga i det här är att jag njuter av
varje grepp, om varje sten jag tar tag i,
under klättringen uppåt, till och med kanske
stannar en stund på en avsats, för att reflektera
lite neråt och titta på den klättring jag gjrot,
och då inser jag varje gång hur underbar just den
avsatsen jag sitter på är. Och jag inser varje
gång att jag kan inte ha det bättre just nu, på den
stenen, den avsatsen jag är på, så varför inte njuta
fullt ut av det?....
.
Det gör jag idag, även när jag kanske slår knogarna
blodiga, med smärta, för att jag kommit till en besvärligare
del i min klättring. Jag njuter fullt ut av det med, för jag vet
att när jag klarat av den krångliga smärtsamma
delen, så kommer jag ha fått lite starkare händer,
lite högre smärtgräns, och jag vet till nästa gång jag
kommer till en besvärlig del, så vet jag hur jag ska
sätta händerna, eller åt avilket håll jag ska hålla
handen i alla fall. Sen är ju alla stenar olika
varandra, men jag kan använda liknande lösningar
och hantering på liknande stenar, avsatser...
.
Alla har vi våra drömmar. Och alla har vi olika drömmar.
Jag hemlighåller dem kanske för att inte bli
utskrattade eller missförstådda. Eller det gör jag
nog inte när jag tänker efter, jag har inget att
skämmas för, jag har mina mål, som känns rätt
för mej och DU har dina, som är lika rätt för just dej.
.
Jag berättar ofta för någon om några
speciella drömmar, som jag har valt ut därför
att jag har trott att de skulle bli ”godkända”.
Men idag berättar jag dem för att kanske
visa att det finns hopp om att nå sina drömmar,
bara man är beredd på att släppa egenviljan
och egoismen i vissa saker, och prova på nya sätt.
.
Förr så tänkte jag att det som ligger mej närmast
om hjärtat, det som var mest känsligt för mej,
kanske jag höll för mej själv, medan jag tänker:
”Du skulle bara veta!” eller undrar om jag är från vettet.
Och genom att hålla sånt inom mej, så vågade jag
ju givetvis inte uppfylla mina drömmar, i rädsla
för att inte bli "godkänd" eller bli betraktad som
jag gjorde fel.
.
Och då gick jag ju tillbaka, jag klättrade nedåt
för klippan, eller stannade alldeles för länge på en
avsats, i självömkan och rädsla. Och jag
tömde mej sakta på livskraft, bara för att jag
inte vågade känna efter nästa sten uppåt.
.
Jag har förstått att drömmarna är andliga
budbärare till mej. De har skänkts mej som
uppmuntran. Precis som skepparen ute
till havs måste ha en kurs att följa, fungerar
mina drömmar som vägledning för mej på
livets stig, på klättringen uppåt i livet.
.
Det kan kännas otillfredsställande att det
krävs lång tid och många steg för att förverkliga
en dröm. Men i livet sker allt stegvis.
Framgång, vad det än gäller, uppnår jag bit
för bit, tum för tum, steg för steg, klippa för klippa,
avsats till avsats...
.
Mina drömmar ska vägleda mig i dag.
Jag ska ta ett första steg för att
förverkliga en av mina drömmar.