www.carlsa.blogg.se

Ni fanns till hands när jag behövde er.

Ni var starkare än alla de andra, framför allt

starkare än den spillra jag var då, ni hade något

jag ville ha, en livsglädje och jag såg den hos er, trots

att vi var inspärrade bakom murarna för våra olika brott,

jag fick tillit till er och jag började våga släppa min falska

övertygelse om att mitt sätt var enda sättet, jag började

lyssna och följa er och ni vägledde mig. Er tackar jag för mitt liv,

för allt vad jag är, er skänker jag min kärlek.

Tack vare er kan jag ge andra och mej själv kärlek idag.

Jag är skyldiga er mitt liv, för ni gav mej kunskaperna om hur

JAG kan lösa det. Och kunde börja leva.

.

Jag får vägledning av andra idag, av livet samtidigt som jag

fungerar som vägledare för andra kanske, hela dagen, hela livet.

Jag är beroende av andra. Vart jag än vänder blicken ser

jag någon som tar lärdom av mej, någon som jag tar lärdom av.

.

Ofta vet jag inte vad det är jag har att ge, när jag ger det.

Och jag inser sällan hur värdefullt det som jag

tar emot är, när jag tar emot det.

Eller idag vet jag det mer i alla fall. Jag vet att

ger jag så kommer jag att få när jag behöver det,

så länge som jag inte kräver det.

.

Att spjärna emot och inte vilja ta emot från

andra kan vara en naturlig reaktion. Det var en regel

mer än undantag i det aktiva missbruket. Men jag TOG av alla,

som hade något som jag ville ha eller kunna gynna mej.

Men det är långt ifrån samma sak. Jag tog för egen vinnings

skull, och oftast genom att såra och skada andra där det

gjorde som ondast.

.

Men med tiden lärde jag mej uppskatta

erfarenheten av detta beteende, och jag kan se

idag hur jag ska göra och framför allt INTE ska göra.

Jag började kunna söka tröst i tillvaron.

Jag började sluta förbanna det förflutna och jag började

kunna se det som värdefulla erfarenheter, och då kunde

jag börja förlåta mej själv och andra och genom det så började

jag släppa mej själv fri från det fängelse jag själv skapat.

.

Det finns till hands, och ger mej hopp och styrka

att klara mej igenom alla svårigheter.

Jag behöver både svåra stunder och en tröstande famn.

Båda delarna bidrar i lika hög grad till härligheten i mitt liv.

Känner mej nere nu när jag skriver detta, och förr hade jag inte tillåtit

mej själv att göra det. Att jag var TVUNGEN att ta reda på vad det

berodde på, men jag kan känna idag om det är viktigt eller

inte att ta reda på orsaken, eller om jag bara tillåter mej att

vara ledsen och nere, det är inga fel att vara det.

.

Så jag tillåter mej att vara det, så skönt faktiskt.

Och jag kan se idag att känner jag mej nere, så gör jag det,

och jag vågar visa det, och jag behöver inte sätta på ett

falskt leende bara för att någon ny människa kommer intill mej.

Det är att förneka mina känslor, så som jag gjorde i missbruket,

ett gammalt beteende helt enkelt. Är jag nere så är jag det,

oavsett vilka som kommer i min närhet. Jag behöver inte alltid

vara glad, jag genomgår tuffa grejer just nu i mitt liv.

.

Jag behöver inte sätta på det falska smilet. Så skönt, jag kan

vara jag idag. Och vågar visa att jag är nere. Och bara genom

att jag skriver detta nu så är jag mindre nere, och är så otroligt tacksam

för att jag är här där jag är idag och vågar stå för den jag

är och hur jag mår.

.

De svåra stunderna, som egentligen inte är svåra, utan lätta tycker jag,

tvingar mej att be om hjälp om jag behöver, att räcka fram

handen för att få tröst av andra. Jag kan trösta andra ärligt idag

genom att jag själv vågar visa mej ”svag”. Ingen svaghet utan det

är en otrolig styrka tycker jag. Mitt ”lidande” ger de andra

chansen att hjälpa mej. Vi är alla hjälpare som vill dela

med oss av vår styrka tror jag. Jag vill ge i alla fall och oftast

får jag tillbaka när jag behöver det. Och jag behöver hjälp ibland.

Den främsta gåvan jag fått genom mitt tillfrisknande

är gåvan att kunna ge och ta emot styrka.