www.carlsa.blogg.se

Likadant som jag i det aktiva var ute

efter det de kunde tillföra mej.
Det har jag märkt med tiden,för det 
är dom som slutat höra av sej,nu när dom
vet att jag är drogfri,har slutat med kriminallitet.
Så det har blivit en sorts självutrensning av riktiga
vänner och såna som bara ville ha vad jag hade.
Jag har påbörjat mitt nya liv med en entusiasm
som till och från känns ovan,men inte obehagligt.
Jag har fått många nya vänner,genom behandlingen,
genom NA,och jag har börjat reparera gamla nerslitna
trasiga vänskapsband.

Jag har även tagit upp kontakten med gamla

vänner som rätade till sina liv innan mej,

som jag i det aktiva inte såg något intresse i.

En av dom chattade jag med i morse,vi har

varit med om så mycket saker tillsammans,

ställde upp för varandra i vått och torrt,

men som sagt,sedan han valde att lägga

missbruket bakom sej innan mej så då sket

jag i att höra av mej till honom.

I alla fall är han en av de som jag ser

som en av de äldsta vänner jag har,

en av de få riktiga vänner jag hade trots

missbruket,en av de få som jag litade på

totalt,en av de få med "tjuvhedern" i behåll,

om det är positivt,vet inte,men i alla fall

gjorde det så att vi visste var vi hade varandra.

Så skrev jag med honom i morse,han har kämpat

med cancer i flera år nu,och åker in och ut

på sjukhuset hela tiden,och ja vad ska man säga,

det är väl kört.Och det gör skitont i mej,

och så kom den oundvikliga frågan från

honom,om jag hade fått svar på min biopsi

på ögat och tumören... Fan det kändes...

Även fast jag vet att jag inte ska känna

som jag gjorde,och att han är glad för

min skull,så bar det emot och gjorde

så jävla ont att säga att min inte hade

spridit sej.

Kändes på något vis som att jag slog undan benen

på honom,att jag skröt eller hånade på

något vis,svårt att förklara...

Men jag skrev det till honom att det kändes

så,och naturligtvis fick jag det svaret att

så skulle jag absolut inte känna.

Men ändå... Ja livet är orättvist ibland,

men det är ju ändå livet,hur jävla fel

det än känns att skriva det nu.

Men känns bättre nu,jag har nästan gått

och dragit för mej att skriva med honom,

men hur i helvete kan jag vara ett stöd

för honom om jag drar mej undan.?

Ja vi fortsatte att skriva och vi skrev om

hur viktigt det är att se positivt på livet,

det livet man faktiskt har just idag,

att det enda man kan göra är att göra det

bästa av varje dag man har,och njuta av

det liv man har...Och det fick mej att tänka

mer på hur jag ser på mitt liv idag.

Jag drog mej till och med för att börja

skriva bloggen idag,och det är nog första

gången,för att just det här samtalet fanns

inom mej.Men som vanligt känns det bättre

bara jag börjar.
Det är spännande att leva, jag tycker om mitt
liv, jag tycker om mina nya vänner,jag tycker om mej själv.
Jag har blivit modig nog att berätta och skriva om
mitt liv, jag skriver om mina tankar och om mina känslor.
Att skriva om mina känslor var ett stort steg för mej,
för jag hade varit totalt känslokall under så många år.
Och genom att skriva om allt det här så växer jag.
Och att jag ser att så många är intresserade,
ger mej kommentarer och visar bra respons,
och jag ser att människor runtomkring mej
faktiskt bryr sej om mej och tycker om mej lite kanske.
Det hjälper mej att komma vidare i mitt liv.
Så jag är så otroligt tacksam för att ni bryr er.
Vet inte om jag skulle klara den här tuffa
resan utan er,och jag är glad och tacksam

att jag idag har modet att till exempel tala

om för min vän vad jag känner.

Och du ska veta att jag kommer alltid

att finnas till hands om du behöver...