RASTLÖSHET
”Gott om tid, kärlek och stöd krävs om den rastlöse ska få lugn.” Någon sa det till mig i början av min nya resa och jag fattade inte då vad det innebar. Gott om tid? För en rastlös själ som mig? Jag var ju som en överspeedad duracellkanin som gick på kärnbränsle. ”Ta det lugnt!” hörde jag tidigt. Och det blev som en förolämpning till mig. ”Vafan! Varför? Vill inte! Kan inte!”
Jag var så inställd på flykt från livet efter så många år av träning på att fly. Jag ville verkligen inte komma ifatt mig själv. Jag var otroligt rädd för att upptäcka det som jag sprungit ifrån. Mig själv. Jag hade flytt från mig själv för att jag trodde jag skulle kunna fylla mitt tomrum inom mig på det viset. Självklart blev ju tomrummet bara större ju mer jag flydde i droger och brott. Och när jag tog bort drogerna och kriminalliteten så kom panikkänslorna i att jag inte visste vad jag skulle fly vidare med.
Jag sprang fort.
Kunde inte vara still. Jag fann naturligtvis inte ro inom mig själv eftersom jag fortfarande befann mig i flykt även fast drogerna och brotten var borta. TA DET LUGNT!!!! Vet inte hur ofta jag fick höra det i början. Och även om jag kunde spy på de orden så fattade jag någonstans och började att acceptera att jag var tvungen att BÖRJA TA DET LUGNT och sluta fly för att finna ro att fylla mitt enorma tomrum inom mig. Jag kunde inte fly längre.
Jag erkände mig besegrad och genast blev det lättare att ta det lugnt. I alla fall lite lugnare. Och ser jag tillbaka till hur det var i fängelset och på behandlingen så har jag säkert lugnat ner mig med 95% men ändå blir jag kallad duracellkanin och ibland svårt att ta det lugnt. Men jag tar det lugnare i alla fall. Och helt lugn kommer jag nog aldrig att bli eftersom jag tycker om fart och att det händer saker.
Det viktiga är att mitt mående inte ska bli påverkat negativt av min fart. Och att jag tillåter mig att bara vara ibland och reflektera och ta hand om det som finns inom mig. Jag gör detta varje morgon. Jag flyr inte längre. Jag tar min lugna stund för eftertankar och sedan kan jag köra på om jag känner för det. En otrolig skillnad mot förr är det i alla fall.. På behandlingen så ville de till och med göra en utredning på mig om jag hade någon bokstavskombination men jag tackade nej.
En av skadorna från amfetaminmissbruket är ju rastlöshet och att jag får alla ADHD symtom men det innebär inte att jag har det och jag ville inte ha någon medicin som liknade det som jag försökte ta mig ifrån. Det skulle ha varit att rymma igen. Klart att jag vet att en del behöver det. Men jag vet ju var min rastlöshet kom ifrån. Det kom genom mitt tänk och därför visste jag att INGEN medicin i världen skulle få bort den. Utan den skulle försvinna genom att ändra mitt tänk och hur skulle jag kunna ändra tänket om jag dövade mig genom nya droger, fast lagliga?
Ja den ekvationen gick inte ihop så jag är tacksam att jag inte gick på det de sa. Rastlösheten är inte borta, men den har försvunnit mycket. Idag är jag inte alls lika rastlös och jag fixade det genom att medvetet arbeta med mina tankesätt, varje dag, och gör det fortfarande. Besvikelser födde min rastlöshet. Jag gjorde mina val så att det blev besvikelser, så därför låg ju ansvaret hos mig till att göra andra val. Jag kanske ville göra snabbare framsteg i mitt nya liv. Jag kände mig kanske låst i arbetet med mig själv. Jag hade för bråttom och tillät inte processen ta den tid den behövde.
När jag släppte mina krav på att allt skulle ha hänt för en stund sen, först då började det hända saker. Ironiskt egentligen. När jag släppte kraven på det jag ville så hände de. Jag var till en början en sådan perfektionist att jag blev lamslagen och inte förmådde åstadkomma någonting alls. Jag skulle kunna alla orden i stegen. Men det hjälpte ju inte mycket att sitta och predika orden för andra när jag inte levde efter dem själv. Jag kunde inte sitta och hylla stegen och säga att de funkade när jag inte till en början hade villigheten att arbeta aktivt i dem. Och innan jag gjort dem. Först när jag jobbat första varvet så kunde jag ärligt berätta att de fungerade och först då kände jag ärligt att jag kunde ta sponsier och guida dem i stegen.
Hur skulle jag kunna guida någon om jag inte hade gjort stegen själv? Jag visste ju inte om processen förrän jag genomgått den en gång. Jag är fortfarande i process men i och med att jag gjort några varv i stegarbetet så vet jag att stegen måste tas i ordning. Jag kan inte börja på steg 12 och gå bakåt. Jag kan inte guida någon om jag inte upplevt och gjort arbetet i min process först.
Jag lärde mig något av min rastlöshet när jag lät den visa mig den reserv av frid och andlig styrka som jag bär inom mig. Mina försök att få lugn kunde hindra mig från målet. Jag kanske inbillade mig att alla problem löser sig om jag byter jobb, bostad eller vänner. Men jag fann att rastlösheten är med mig i den nya omgivningen.
Lugnet bär jag inom mig.
Och medvetenhet och villighet att jobba med mig själv öppnar dörren till det. Under tålmodig tystnad invigs jag i lugnet. Inte i jakten efter lugnet. Jakten föder bara mer rastlöshet. Rastlösheten är en måttstock på hur långt jag blockerat mig från min högre makt. Min högre makt som jag kallar livet idag. Det var dags att åstadkomma en förändring i min tillvaro. Förändringar är av godo, men det är mitt förhållande till livet som avgör vilka förändringar som är nödvändiga. Rastlösheten är självisk till sin natur och hindrar mig från att ta de steg som jag måste ta. Rastlösheten är en måttstock på min andliga hälsa. I dag kanske jag behöver be om tid, kärlek och stöd för att slippa rastlösheten.
Och jag får det...
LOVE & RESPECT
