www.carlsa.blogg.se

Ibland kommer en känsla över mig som fångar mig.
Den knackar på ibland men ibland blir det så uppenbart.
Gamla filmer dyker upp och får mig att se saker och ting
ur ett historiskt perspektiv och jag kommer på att jag ser ner på
mig själv och kritiserar mig själv. Det är inte ofta och långa
stunder idag. Men det händer.
De här gångerna jag får de känslorna känner jag att ensamheten
finns inom mig. Jag kan se idag hur jag medverkar till att det var som det
var och mitt fokus låg på just ensam, inte på vad jag hade utan
vad jag inte hade. Inte alls ofta det händer idag men det kom över
mig häromdagen och även just nu. Jag kände mig ensam
och känner mig ensam nu.
.
Jag kände mig som jag var liten igen. Starka tunga känslor.
Som ett litet barn som är rädd. Och ändå så minns jag
inte så mycket av min barndom. Men jag inser nu att jag minns
denna ensamhetskänsla. Den här känslan av att inte vara älskad kanske.
De hade en kärlek som var starkare till något annat. En kärlek
som jag tidigt i livet tog efter och gav allt till. Jag gav min kärlek
till drogerna och kriminalliteten så pass mycket att jag sket i allt
och skulle gå i döden för. Var väldigt nära många gånger.
.
Jag kan se hur hela min familj varit ensamma. Jag är uppväxt i ensamhet,
mina föräldrar var ensamma i sitt. De dog båda mycket ensamma.
De hade vänner men de var så otroligt ensamma.Det kommer över
mig att jag inte tog upp kontakten mer med dem när jag blev drogfri
innan de båda gick bort i sitt skit med fem månaders mellanrum.
Jag vet varför jag inte gjorde det, för att jag inte ville riskera min
nya väg genom livet. Och jag vet att det var rätt val idag men ändå...
.
Det slår mig att jag minns. Det gör ont. Jag tillåter mig att känna
mig ensam just nu. Många minnesbilder dyker upp inom mig.
Från livet jag hade. Jag känner mig ledsen. Jag känner sorg.
Och jag vet så väl att det är ok. Jag vet att känslorna visar
mig att jag är i kontakt med mig själv. Känslorna visar mig att
jag är mänsklig och inte ett enda ögonblick har jag funderat
på att fly. Jag är tacksam för att jag känner. Även om sorg
och ledsamhet kanske inte är de bekvämaste känslorna.
Men jag vet att de talar med mig om jag bara vågar lyssna.
Och jag vågar.
Det är helt ok att känna mig ensam och oälskad.
Bara för att jag känner så betyder det inte att jag är det.
Det vet jag.
Så jag låter mig känna så här, jag delar med mig av det och
får ut känslorna genom att skriva om det.
.
Oj det bara rasar in bilder.
Jag kan se att ensamhetskänslorna har följt med mig i hela
mitt liv.
För ett gäng år sen. Minns inte när riktigt så "hittade" jag ett
utrymme i en lagerlokal som jag såg som en lägenhet och bestämde
mig för att flytta in. Det var ju lite tak över huvudet och inte lika
många minusgrader som det var utanför. Jag stal till mig ett boende
som jag ofta gjorde då. Men minns hur ensam jag kände mig där.
Jag satt där med mina kanyler, hackade sönder mig för att
få lite värme i form av amfetamin. Minns hur svårt det var att få i sig
när kroppen och venerna var iskalla. Men det gick alltid till slut.
Även om jag satt där med torkat eller fruset blod över hela mig.
Min enda vän och kärlek amfetaminet gjorde mig varm.
Trodde det var det enda som höll mig uppe när det i själva
verket var det som tryckte ner mig. Jag var ensam.
,
Och jag känner igen känslorna jag har nu.
.
Men det gör mig inte rädd. Jag är inte där nu. Jag kan känna
mej ensam utan att fly, utan att hacka mig blodig. Det finns inte
på min karta att ens närma mig det livet igen. Och jag vet att
jag håller det på avstånd genom att hela tiden vara medveten.
Jag får inte bli nonchalant och tro att jag inte längre har ett problem.
Jag har ett problem och det heter Kalle. .. Som tur är så heter
lösningen även den Kalle. Och det är den senare jag lyssnar på
och fokuserar på.
.
Jag kan se hur allt startade och hur det präglat mig under mitt
liv på olika sätt. jag kunde också se hur jag själv förstärkt och
bidragit till denna ensamhet. Först inlärd, sedan ärvd och sedan
förvaltad av mig själv.
Vad jag inte såg till en början var de vänner jag hade.
Jag såg inte det som fanns utan till det som inte fanns.
Och väljer jag att inte se allt fint jag har i livet utan
förkastar det och tar det för givet, ja då är det inte mer än rätt
att jag känner mig och kanske till och med är ensam.
Då har jag själv valt det.
.
Om jag hänger upp mina känslor på en gammal historia oavsett
om det var flera år sedan, för ett år sedan eller i går. En gammal historia.
Jag såg inte de personer jag kunde kontakta just när jag kände
mig ensam och som jag skulle kunna ringa till bara för att tala
om hur det kändes. Erkänna, acceptera och känna in känslan men
också för att få ladda ur känslan och frigöra mig från känslan och gå vidare.
Våga be om hjälp, erkänna att jag är skör och i behov av kärlek och omtanke.
.
Jag vet att ensamheten är något som jag både måste, vill och kan lösa själv.
Är jag ensam är det bara att ringa, gå iväg möta någon och
göra något för att ändra på det.
Under mitt liv har jag haft en massa sätt och strategier för att döva denna känsla.
Häromdagen när denna känsla dök upp så startade en process inom mig
och idag kom jag vidare bara genom att dela med mig av den.
Idag kände jag och hanterade det på ett annat sätt.
.
Jag känner så mycket just nu. är ledsen, känner mig ensam, känner
mig stark. Och känner. Är tacksam för att mina känslor vägleder mig.
.
LOVE&RESPECT