ETT BARNS ÖGON
Risker som jag tar är nog ett måste för att jag ska kunna
leva ett sant och uppriktigt liv utan masker som skapar
distans till dem jag vill komma nära.
Det är först när jag vågar riskera precis allt, visa hela mig, som jag
också kan finna precis allt.
.
Problemet förr var att jag inte trodde att de jag
älskade kunde se mörkret i mig och samtidigt fortsätta att älska.
Jag trodde att ju starkare, ju mer polerad och ju mer perfekt jag var,
desto mer skulle människor att älska.
Men i själva verket var precis tvärtom.
För jag visade inte mitt sanna jag, utan ljög för dem som
jag ville ha kärlek ifrån, genom att försöka vara någon annan än den jag var.
.
Det var först när jag vågade visa mig som jag verkligen är och stå
för det jag gjort innan och stå för det jag gör idag.
Först då kunde jag börja kunna känna kärlek till mig
själv och till andra. Och från andra. Men det gällde att jag vågade
visa mitt sanna jag inför ALLA, utan undantag. För jag fattade att
om jag förskönade sanningen till någon så ljög jag återigen.
Jag kom med rättfärdiganden som " den behöver inte veta allt,
den klarar inte av sanningen, sanningen skulle såra osv..."
Men jag insåg att det var ju att förneka mig själv och att jag ljög
för dem som stod mig närmast. Och det är ju dem som jag enklast
ska kunna vara ärlig emot. Jag skyddar aldrig någon genom
att inte vara sann om hur det sett ut och hur det ser ut idag.
Jag tror mina närmaste ändå vet om sanningen. Och jag skulle
hjälpa dem genom att vara sann. Det tog tid att inse detta.
Att vara sann och öppen till de jag älskar är sann kärlek. Att dölja
någonting är inte det.
.
Jag kan beundra människor som till synes inte har några skavanker.
Egentligen tror jag inte det finns några sådana människor, men i alla fall.
Det är knappast dem jag ringer till klockan tre på morgonen när
jag behöver någon som finns där för mig. Det är inte de som kommer
att beröra mig djupast eller sätta spår hos mig livet ut.
.
Människor vill ha riktiga människor och mänskligheten är som
allra bäst när den är sårbar. Om jag vill ha sann vänskap och
närhet kan jag inte alltid vara den starkaste med mest kontroll
och snyggast fasad. Det är först när jag låter andra se min
svaghet och osäkerhet som en djup gemenskap är möjlig.
När jag vågar visa alla delar av mig. När jag tappar min välpolerade
fasad hittar jag inte något mindre storslaget och underbart än mig själv.
Med fel och brister, skavanker och defekter
är jag som vackrast och som lättast att älska.
.
Små barn har inte lärt sig att manipulera sin omgivning
utan visar med hela sitt ansikte och hela sin
kropp vad de känner, tycker och tänker.
De är totalt utelämnade och sårbara och har en fullständig
tillit till att de inte kommer att få knivar stuckna i ryggen när
de visar vilka de är. De är sårbara, men också befriade från
den ensamhet som många av oss kanske känner eller har känt.
De vet att de är tillräckliga precis som de är.
.
Idag är jag det barnet, jag vet att jag är tillräcklig precis som jag är.
Jag ser ofta mig själv som ett barn. För egentligen är jag bara 5 år lite drygt
när jag skriver. Jag började först 2008 att leva på riktigt.
Jag fick börja om och lära om. För alla de beteenden och attityder
jag hade innan var tvungna att tas bort.
Det var de som var mitt beroende, mitt missbruk, inte det som jag missbrukade.
.
Så där på hösten 2008 så tog jag mina första till en början
stapliga smärtsamma steg i mitt nya liv. Jag snubblad ofta in i
gamla tankesätt. Det händer fortfarande. Särskilt kriminella tankesätt.
Fick resa mig upp och prova igen.
Men likt ett envist barn så gav jag inte upp bara för att
råkat snubbla och till och med falla. Mitt stora fall hade ju redan
skett så dessa små fall var inte i närheten lika smärtsamma
så då var det lätt att resa mig upp igen och inte välja
att ligga kvar och självömka för att jag själv hade ramlat.
Självömkan, förnekelse och rättfärdiganden reser mig aldrig
upp. De bara håller kvar mig i fallet.
.
Så med ett barns nyfikenhet och medvetenhet så började
jag lära mig livet. Jag hade ett barns tillförsikt att allt är som det ska.
Jag fick tilliten att allt kommer jag att lära mig som jag
behöver för att prova nya steg. Jag fann barnets mod
att våga kliva ut där jag inte vågat innan.
.
Skillnaden mot ett barn var att jag hade 22 års erfarenhet att ta hjälp av.
Eller låta det förflutna dra ned mig. Mitt val var att ta hjälp av det.
Jag är detta nyfikna barn just för att jag upplevt det jag gjort.
Det förflutnas minnen är nog de värdefullaste verktyg någon
kan ha till hjälp att börja leva sitt liv.
.
Så är det för mig i alla fall.
.
Idag ska jag fortsätta se mitt liv med mitt inre barns ögon.
.
Med nyfikenhet, tillit och mod att lära mig nästa steg.
.
Det gör inget om jag faller. Jag kan välja att resa mig igen.
.
LOVE&RESPECT
