KAN BARA VARA MIG SJÄLV
Ju bättre jag var på att visa upp en ord eller bildskön fasad desto djupare rotade sig min ensamhet förr. Ju mer falska masker. Desto mindre jag vågade visa mitt sanna jag och ju mindre jag vågade stå för mina handlingar och egna val som hade fört mig till det helvete jag själv skapat. Desto ensammare blev jag. Inte så konstigt egentligen för ingen tycker om en lögnare och att försöka vara någon annan än mig själv inför någon annan kan vara den värsta lögnen som finns, den skadar både mig och andra.
.
Fri från ensamheten blev jag först när jag hade människor i mitt liv som vet exakt allt om mig, när jag öppet kunde berätta om mitt förflutna, utan försköningar och rättfärdiganden. När jag förlåtit mig själv och andra då kände jag mig inte ensammast i världen längre. Så enkelt genom att vara helt öppen om allt och brutal öppen ärlighet om mitt liv. Det har ju hänt, så varför ljuga om det? Öppenhet motverkar ensamhet alltså. Och idag har jag inget behov alls av att försöka dölja någonting. Hade jag ett behov av det så hade jag inte förlåtit mig själv ärligt. Då skulle jag återigen förneka mitt eget ansvar för det jag gjort.
.
Och när jag insåg att vara själv och vara ensam inte är alls är samma sak. Jag kan vara själv idag utan att känna mig ensam och jag kan känna mig ensam mitt i en gemenskap som inte ser mig. Helt ok för mig idag. Jag behöver min ensamhet en stund varje dag för att kunna fortsätta vara medveten om hur det står till inom mig. Men känner jag mig ensam för det. Nej jag känner att genom det så får jag mer sammanhörighet med andra,. Just för att jag tar hand om det jag kan styra över, mitt eget mående, sedan får andra stå för sitt. Jag vet att jag varken kan eller vill försöka styra andras mående idag. Det hjälper inte mitt mående det minsta.
.
Fri blev jag först när jag slutade försöka behaga alla människor och istället både ger uttryck för vad jag sätter ett högt värde på oavsett vad andra tycker och inte försöker behaga dem och det som i längden gör mig till bättre människa. När jag väljer att lita på att människor tycker om mig för den jag verkligen är och när jag sväljer min stolthet och visar att jag också är liten och rädd ibland blir jag en helare människa. Det var först när jag vågade tappa ansiktet som någon kan se mig och älska mig och ge mig den äkta upplevelsen av att vara en del av en sann samhörighet. En samhörighet där jag är brutalt ärlig och ovillkorligt, kärleksfull på en och samma gång. Jag är mig själv helt enkelt. Det är en ärlighet som jag kommer oerhört långt på. Och för att kunna visa vem jag verkligen är så måste jag veta det själv.
.
Och det började jag ta reda på för några år sedan. I början av oktober 2008 så kände jag att det var över.Jag ville inte mer. Jag orkade inte mer Jag hade fått ett välförtjänt fängelsestraff och jag hade verkligen fattat hur jag hade valt att leva mitt liv. Det var dags att visa självdisciplin. Det var dags att vakna upp till det riktiga livet. Min personliga botten var nådd. Jag var så hårt nertryckt i den så jag trodde att varje ben i kroppen var söndermulat. Visste inte hur jag skulle resa mig, visste inte hur jag skulle göra, men JAG VISSTE att fortsatte jag med drogerna och kriminalliteten så skulle jag snart vara död eller inspärrad på en längre tid än dem 14 månaderna jag hade att sitta av effektiv tid.
.
Min botten var nådd och jag tror alla behöver hamna där för att göra SIN förändring i livet som krävs. Men alla människors botten ser ju olika ut. Lika olika som vi alla är unika människor. Jag får frågan ibland; "När vet man att man nått sin personliga botten?" Vet inte... Det vet jag inte, det KÄNNER jag, brukar jag säga. När det bara finns två val kvar, att fortsätta och sakta äta upp sig själv i långsamma självmord eller frosseri i självömkan eller vad det nu kan vara ELLER att göra annorlunda och prova nya sätt och lösningar för att kunna börja leva och vara lycklig. Jag KÄNDE i alla fall att det var de två valen jag hade...LEVA ELLER DÖ....
.
Men visste inte först om det, men jag kände och så kom vetskapen med känslan. Så hur skulle jag göra? Jo, jag började lyssna på medfångar, som hade något i deras blickar som jag ville ha. Det var liv jag såg och inte de tomma giriga livlösa ögon som jag sett i så många år, mest i min spegelbild. Jag började lyssna och prova nya sätt, UTAN att lägga in egots åsikter om att det skulle vara på mitt sätt eller inte alls. Det var ju de sätten som hade gjort att jag satt inlåst. DET hade jag efter 22 år fattat till slut. Och jag lärde av de som bäst kunde lära ut och det var de som hade denna livsgnista i ögonen, trots att vi satt där vi gjorde. Det var inte lätt och smärtfritt till en början. Tvärtom, det gjorde förbannat ont när jag slutade välja flykt i droger eller våld. ALLT kom ifatt mig. Men jag var helt beredd på att ta den smällen, det hade jag hört av de som jag börjat lyssna på. Så jag började ta tag i de MEST smärtsamma sakerna först och främst, så gör jag fortfarande för de är viktigast. Det var en av de viktigaste sakerna jag lärde mig till en början och en sak som jag använder dagligen fortfarande, även om det inte är alls lika smärtsamt idag.
.
Och det är inte lika smärtsamt idag eftersom jag bearbetat bort smärtan grundligt, genom just att ta väck de värsta bitarna. Och att jag förlåtit mig själv och andra var en stor del med. Förlåtelse gör mig fri från andras makt över mig och mitt mående.
En mening som jag hörde tidigt var;
”När eleven är redo, finns läraren till hands.”
Mina lärare hittade jag först i fängelset alltså. Och jag är oerhört tacksam för alla dem som sträckte ut sina händer och visade mig att det finns ett underbart liv bara jag är beredd på att göra allt som krävs för att få det. Prova nya sätt om de gamla uppenbart inte fungerar. Livets lärdomar kommer ofta oväntat. Men de kommer och de kommer när livet så vill.
.
I och med att jag mognade lite mer och mer känslomässigt och andligen blev jag redo att ta emot fler lärdomar och mina läromästare kommer att finnas till hands. Det kanske är en kär vän, en svår förlust eller ett svårt problem att lösa. Allt kommer till mig för att lära mig...OM jag vill det. De sakerna kan lika gärna få mig på knä när jag väljer att bara se det negativa, och beklaga mig för det. Det positiva i allt som sker kommer när jag möter det med nyfikna ögon och öppna händer och tackar för dem som de gåvor de är till mig.
.
Inlärningsperioden var inte smärtfri och ångestfri. Men jag var redo att dra lärdom av mina erfarenheter och av vad de kunde lära mig. När jag är redo, då kommer de. Svaren och frågorna jag behöver ställa. Och livet ger mig alltid det jag behöver, varken mer eller mindre... Och jag är tacksam för det som ges och inte längre otacksam för det jag ÄNNU inte har. Jag njuter när allt går som en dans. Jag njuter i motgångarna för då vet jag att jag blir starkare. Jag njtuter av att kunna gråta, skratta, vara arg, ja känna ALLA känslor och framför allt handla sunt på dem idag. Jag njuter när allt är väl, när jag känner mig pigg och kry. Även när jag är nere och sårad så försöker jag njuta. Det finns en anledning till att jag känner som jag gör. Och det är en mening med det. Det stöttar mig och hjälper mig att klara av de prövningar som ska till för att jag ska bli ännu bättre, få ännu större självkänsla. Att inse allt är som det ska under inlärningsprocessen, det är den grundläggande insikt jag har fått och som gör mitt liv så härligt, oavsett vad som sker. Allt är som det ska.
.
Läraren hjälper mig att klättra uppför nästa pinnhål på stegen.
Bara jag vågar SE och ta emot läraren..
Jag tar tacksamt emot de lärdomar den här dagen har att ge och jag inser att allt är som det ska. HELA TIDEN!!!!
LOVE&RESPECT
