www.carlsa.blogg.se - Kontrollera känslan?

När jag upplevt något under mitt liv som är roligt och starkt

positivt, och även negativt tyvärr, gör jag allt för att plocka fram den känslan igen.

Men det som är viktigt är att jag verkligen ser det som hände

på det sättet det hände. Med alla konsekvenser. För ofta för mig

så kan mitt missbrukarjag lura mej att tro att det var bara

roligt. Men jag vet så väl att det inte var kul om jag ser slutresultaten

i mina upplevelser av mina val.

I det aktiva missbruket så jagade jag sådana känslor hela tiden.

Jagade den första kicken av en drog eller kicken av ett brott.

Denna jakten blev en stor del av mitt missbruk.

Men då var jakten efter det negativt och destruktivt.

Men jag kan idag se saker på ett annat sätt.

Jag kan vända det mesta till något positivt. Bara jag

vågar se allt ett eller flera steg längre.

Jag kan göra det med vänner, med mina föräldrar,

mina nära och kanske arbetskamrater.

Jag skrattar och har det roligt för det som varit.

Jag kan idag utan att vilja tillbaka skämta om mitt missbruk

utan att jag på något vis förminskar det. Jag vågar se

det tragiskt komiska i alla sjuka saker jag gjort.

Jag bjuder på mig själv och kan idag skratta åt gamla misstag

och idiotiska saker jag gjorde i mitt kriminella missbrukarliv.

Jag kanske känner igen känslan och kan sitta och le för mig

själv för en känsla som minnet väcker. Jag är i min känsla och jag

tillåter den kännas.

Men jag saknar inte känslan av det jag gjorde utan det är ju idag

jag har känslan. Så idag har jag lyckats bearbeta något

som var väldigt destruktivt och negativt då till att jag får en

bra känsla av det idag. Genom att kunna skratta åt mig själv.

När jag upplevt trauma, utsatthet, smärta och

obehagliga känsloupplevelser ville jag förr stänga av dem

och fly från dem. Jag ville ha kontroll för att känslan inte skulle

finnas i mig. Jag kunde döda känslan med att skapa en annan känsla

bara för att slippa känna den gamla känslan. Och oftast blev den

ersatta känslan ilska, med våld som följd. Men som sagt så har

jag lyckats lära mig och framför allt våga ta emot dessa känslor

idag. Och vända på dem och se även dem som positiva. För alla

känslor är bra och de är vägvisare eller varningssignaler för

att jag kanske behöver göra vissa förändringar.

I det förflutan försökte jag ha sådan kontroll över mina känslor så att jag

missade vad de verkligen ville säga mig. Jag gjorde om dem och flydde

från den riktiga känslan och jobbade frenetiskt för att kontrollera allt

inom mig för att förhindra hemska känslor att vakna till liv igen. Och jagade

efter de som jag ville ha. Jag var aldrig nöjd med det jag hade och det

tror jag ett missbruk oftast handlar om. Jaga något jag redan har och

vara missnöjd med det jag har.Jag tog till mig karaktärsdrag i mitt liv

och arbetade på fel sätt för att undvika den stress jag fick av de

"negativa" känslor jag tidigare fått uppleva. Jag försökte döva mina

känslor med droger och brott och missade då livet.

Jag blev känslokall. Och det är den största biten som jag fortfarande

jobbar med varje dag. Att lämna själva drogen och kriminalliteten var

bara en liten del, ett symtom av mitt beroende. Och jag vet att

jag inte tillfrisknar det minsta genom att bara ta bort symptomen,

vilka de än är. Utan jag behöver bearbeta det som orsakar att

jag använder symptomen. Och orsaken är alltid JAG för jag

är mitt beroende inget annat. Ingen annan omständighet eller

någon annan person kan tvinga mig att använda. Det är alltid

jag själv som väljer det. Utan undantag!!!

Och med dessa insikter så gör det mitt liv inte så

förbannat, komplicerat och smärtsamt som jag inbillade

mig i det aktiva att det var. Jag tar ansvar för mina handlingar och

mina tankar och känslor och på det viset så håller jag

återfall i att använda olika symptom av missbruk. Och när jag

upplever smärtsamma upplevelser och problem och motgångar

så behöver jag vara extra uppmärksam på detta. Då får jag

inte släppa fokus och "glömma" bort att jag är en beroende.

Om jag gör det så har jag redan där gjort ett medvetet val

att till att kanske börja missbruka något igen. De så otroligt

vanliga rättfärdigandena återkommer; "jag orkar inte, det är för mycket nu,

jag kan inte, jag gjorde det inte medvetet, osv, osv"

De är en förbannad lögn som trycker ner mig i missbruket hårdare.

Är jag inte medveten hela tiden så är jag inte så rädd om mitt

liv, om mitt tillfrisknande och alla härliga saker i mitt nya liv.

Och vem har jag att skylla på om jag återfaller?

Mig själv och min lathet.

Vill jag ta mig igenom tuffa tider utan återfall så kan jag

inte börja nosa på saker som jag vet kan föra mig tillbaka

till ett liv jag inte vill ha. Inga; "det är ju bara, det är ju oskyldigt"

Jag vet så jävla väl vad jag inte ska hålla på med och inte.

Allt annat är en förbannad lögn.

En lögn mot mig själv, min dotter, min kärlek och alla de

som jag håller av i mitt liv. Mitt beroende, mitt ansvar att

inte återfalla. Och då kan jag inte rubba på vad jag ska göra och inte ska göra.

Jag vet.

Jag kontrollerar inte enbart känslan utan jag kontrollerar

även andra saker runt omkring mig. Jag kanske blir hemlig

Jag stänger av och håller andra ute så att jag inte visar hela mig.

Jag kontrollerar andra. Jag kontrollerar känslor generellt för att inte känna.

Jag tillåter mig inte att vara riktigt glad och inte heller att vara riktigt ledsen.

Jag blir grå. Allt för att inte väcka och skapa möjlighet för min

gamla känsla att visa sig.

Jag vill till varje pris undvika att den gamla känslan ska komma fram och förgöra mig.

Gör jag dessa saker så är det ett tydligt tecken på att jag är nära

att återfalla.

Mitt minne skapar ibland en annan historiebild om vad som

hände bara för att slippa få tillbaka känslan. Eller för att rättfärdiga

att göra saker som jag vet att jag inte klarar av att hantera.

Jag kan glömma vad det var som hände för att slippa bli påmind.

Jag kan förminska saker för att jag vill återfalla. Vill fly. Och då är det mitt val.

Det är alltid mitt val. För JAG VET.
.
Det som hände då fick mig att låsa mig och kontrollera mig.

Och jag själv fortsätter att plåga mig genom att inte ta emot känslan

som den är och släpa den med mig i livet. Känslan av att inte vilja känna.

Istället idag så tar jag emot känslan och bearbetar det jag behöver

och tittar på vad känslorna vill säga och visa mig.

.
Känslor behöver levas ut. Om de inte levs ut blir jag som ett

imploderande kärnkraftverk. Jag kommer successivt att förgöra mig inifrån.

Jag tappar livet i mig.
.
Känslor är en kraft som behöver frigöras i ilska, sorg, rädsla, glädje,

självömkan, tårar,glädje, osv...

Kraften av känslor behöver komma ur mig. Upplevas och kännas.

Alla krafter och kontroller som verkar för att detta inte ska ske

kommer på sikt att begränsa mig och förgöra mig. Och leda

mig mot mitt då valda återfall.

Hur mycket känslor går jag och bär på som inte får komma ut?

Hur mycket begränsar jag mig?

Tillåter jag mig att känna det jag känner?

Tillåter jag mig att leva ut det jag känner?

Eller är det så att jag lever ut känslan men också fastnat i den?

Enkla frågor att ställa mig själv för att inte välja att återfalla.

De tar inte lång tid att svara på varje dag om jag jämför med vilken

smärta ett återfall skulle ge mig och andra och vilken tid det skulle

ta att reparera den skadan igen.

LOVE&RESPECT