www.carlsa.blogg.se

Livet består av önskningar som verkar stora och viktiga ena minuten, små och absurda nästa. Om jag bara lever i att önska något hela tiden så missar jag livet. I det långa loppet får jag det som är bäst för mig.  Klart jag har önskningar men jag går inte runt och är missnöjd med att jag är i önskningarna redan som jag alltid gjorde förr. Jag är nöjd med det jag har och har full tillit att jag kommer att nå mina mål och vara i mina önskningar när det är dags för att vara där. Det räcker för mig att lita på det. Då går jag inte och oroar mig för saker som ännu inte har hänt eller lägger energi på att oroa mig för att det ÄNNU inte skett.

Så tar jag vara på ögonblicket nu på bästa sätt.

Det sägs ofta att jag ska få ”allt jag kan önska”. Jag är tacksam över att många av mina önskningar inte uppfyllts. De som jag hade i det aktiva. För hade de uppfyllts så hade jag suttit på långa fängelsestraff och jag hade inte varit där jag är idag. Så det är oerhört viktigt att vara medveten om vad jag önskar och vilka mål jag sätter upp för mig. Att jag kan se ett steg längre än själva målet. Vilka konsekvenser kan det ge?. Förr önskade jag livet ur människor, ville ta deras liv. Jag ville göra det perfekta rånet, brottet osv. Men jag såg bara dit. Jag såg inte vilka konsekvenser jag kunde få av det som målet kunde ge. Livstids fängelse som den lindrigaste konsekvensen. Eller vedergällning och blivit dödad själv. Det var mitt ego som styrde mina mål och då blev det destruktiva mål. De önskningar som i längden inte är nyttiga för mig kan ge mig många plågsamma upplevelser i onödan.                                              

Hur ofta har jag inte längtat efter ett intressantare arbete. En mer kärleksfull vän, bättre väder, mera pengar osv? Hur ofta lät jag inte förr bli att göra det bästa möjliga av det jag hade eftersom jag inte har insåg att det som är nu är biljetten till nästa akt i mitt livs drama. Alltför ofta förr. I stort sett jämt. Och jag missade helt att leva livet. Jag såg en mycket snäv bild framför mig. Jag kan inte veta exakt vad jag behöver på den kommande färden. Om motiven bakom mina önskningar är osjälviska hjälper de mig vidare mot det rätta målet. Men om de är egoistiska leder de mig på villovägar och jag väljer lidande och smärta av min önskan.                                         

Förr hände det ofta att jag gav efter för dem och minnet av det plågade mig länge. Men det plågandet försvann i min förlåtelse till mig själv och andra. Min främsta önskan är att livets vilja ska ske. Att jag vågar möta livet som det är på bästa vis. Det är också bäst för mig, följaktligen för att det är det jag behöver.                                                                                               

Allt blir till det bästa när jag låter livet bestämma åt mig. Det finns bara två sätt att leva på för mig. Med drogerna, men det är ju bara att ta livet av mig sakta och det är inte längre ett alternativ för mig. Det andra är som jag gör idag, leva i nuet och göra det jag behöver göra för att inte fortsätta mitt självmord. Ett enkelt val idag, och jag njuter fullt ut av det valet. Men jag får aldrig glömma att det andra alternativet alltid kommer att ligga på lur för att gripa tag i mig igen. Det räcker att jag slutar vara uppmärksam på vad som försigår inom mig. Är jag ledsen, nerE, negativ, irriterad på andra, rädd eller vad det kan vara, så är det något som jag måste ta tag i och bearbeta och inte låta det vara eller försöka fly från det eller gömma det och låta det växa sig starkare. Jag tror att om jag skulle återfalla så skulle mitt självmord snart vara genomfört och det vill jag inte så jag gör det enkla jag behöver göra för att må bra. Jag har sett för många  på slutet falla tillbaka och de har slutat sin livsresa.

Och det får mig bara mer klarsynt om att det är så det alltid slutar, förr eller senare. När jag tänker efter så har jag förlorat otroligt många vänner pga missbruket. Men när jag var aktiv så var jag så känslokall att jag inte brydde mig om det. Så det känns idag när de faller bort men jag har lärt mig att hantera och bearbeta gammal och ny sorg. Utan att fastna i det. Miste ju både mamma och pappa 2010 och fjorton vänner det året. Sedan dess vet jag inte hur många det är, men det är minst lika många. Så att välja att gå tillbaka till missbruket är så otroligt avlägset, så jag fortsätter "jobba" med mig själv eller LEVA helt enkelt och gör vad jag behöver för att behålla och utveckla det underbara liv jag har idag.

Så för mig finns det två sätt att leva, men det ena är enda alternativet. De är att låta mig tryckas ner av drogerna och brotten efter eget val eller att kämpa tappert. Kämpa är fel ord, livet är ju så otroligt enkelt utan missbruket. Jag måste bestämma mig för om jag vill agera eller reagera, dela ut korten själv eller spela med lagda brickor. Lagda av mitt sämre tidigare jag. Om jag inte själv tar ledningen i spelet, tar missbruket och det destruktiva inom mig ledningen. Rollen som den nertryckta känns obehagligt välbekant för mig. Självvalt nertryckt av drogerna av brotten. Men jag har insett att jag har valfrihet och att jag inte behöver låta missbruket längre ta befälet över mig. Genom att jag idag tar ansvar för mig själv och för de aktiviteter som jag känner för, blir jag stimulerad. Ju starkare livskänsla jag får, desto klokare beslut fattar jag. Och det är en uppåtgående spiral idag i livet i stället för som förr en brant nedfallande... mot ett slut...             

Idag ser jag alla möjligheterna i livet i stället för det negativa. Målet är inte att jag ska bli frisk. Det kommer aldrig hända, tror jag det så är jag nära återfall. Det handlar om att tillfriskna. Att tillfriskna innebär att leva mitt liv helt och fullt. Att ha självförtroende och självdisciplin. Det är att våga fortsätta framåt, steg för steg, beslut för beslut. I vetskap om att ingenting som är väl övertänkt kan skada mig. Frisk kommer jag aldrig att bli eftersom beroendet är en obotlig sjukdom. Men det är helt upp till mig om jag vill hålla den aktiv eller om jag väljer att hålla den i schack genom att inte använda, så enkelt är det.

Idag väljer jag att leva med min sjukdom och inte emot den genom att göra som den vill.

LOVE & RESPECT

Kram på er alla.

Sänder speciellt mina tankar till mina systrar och bröder som inte har någonstans att ta vägen nu när det är kallt. Minns hur ont kylan gör i kroppen av att "sova" ute den här tiden.