www.carlsa.blogg.se

Det kom en dag i mitt liv när jag var tvungen att våga se mig själv och fatta mig hur jag har varit. Hur jag var och hur jag ville vara. Och den kunskapen kan vara lättsmält eller svårsmält. Den var oerhört smärtsam den upptäckten och erkännandet till en början men samtidigt så kände jag en sådan otrolig lättnad. Kampen var över. Kampen mot livet och jag kunde först då börja leva. Genom att sluta kämpa emot det. En paradox som jag tror är sann för de flesta. Sluta kämpa och gör bara. Sluta jaga lyckan, den finns aldrig där eller någon annanstans än här och nu och inom mig. Så sluta kämpa att finna lyckan och den känns inom mig. Svårare än så var det inte.                                                                 .

Jag drogs till en början med oerhörda skamkänslor. Ja, jag till och med avskydde mig själv och det jag hade gjort mig själv och andra. Och så länge som jag gjorde det kom jag inte vidare och livet blev inte alls lättare bara för att jag slutade med drogerna och brotten. Snarare värre till en början. Det blev inte lättare förrän jag kunde börja förlåta mig själv och stå för det jag gjort och ta ansvar för det utan rättfärdiganden, utan att falskt försöka lägga skulden på mina brott och förödelse på någon annan. På min barndom osv. Det var ju ändå JAG som gjort det så hur skulle det kunna vara någon annans fel?

.

Så sjukt att tänka så och det hindrar bara mig själv. Så förlåtelsen till ALLA andra var lika viktig. Så deras makt över mig, som jag själv skapat försvann. Det kunde bara jag få bort och det genom förlåtelse. Inte hämnd som jag varit övertygad om i så många år att det var enda lösningen. Men förlåtelse var lösningen. Och förlåtelse är nog den bästa hämnden om jag nu måste hämnas. Det förväntar sig inte någon tror jag. Förlåtelse är inte samma sak som att jag accepterar att det som hänt var ok. Utan jag accepterar att det hänt och går vidare. Till mig själv och andra. Först då blev jag fri. Ingen har ett fläckfritt förflutet. Både män och kvinnor. Ja, till och med barn kan ångra vad de har gjort. Ingen är fullkomlig.

.

Fullkomlighet ingår inte i livets plan tror jag. Däremot måste jag dra lärdom av mina erfarenheter så att de hjälper mig att utvecklas. I stället för att skämmas över dem ska jag glädjas åt att jag har lärt mig något av dem.                                                                                                                

.

Varje dag får jag en ny chans att bearbeta mitt gamla jag. Det gör jag, en liten stund på morgonen, skriver av mig det som dyker upp, minns oftast inte vad jag skrivit om när jag är klar. Men det är mindre viktigt för mig, grejen är att jag tömt mitt innersta på det som behövs och lämnat över. Och sedan får jag de svar jag behöver. Det som har varit har hjälpt mig bli det jag är nu och allt det jag har upplevt har förberett mig och gjort mig skickad att hjälpa andra. Att jämna vägen för dem som kanske också vill slå in på en ny väg. Genom att berätta om min väg. Det är viktigt att inte tala om för andra hur de ska göra. Det blir fel, men jag har lyssnat på andra och tagit till mig en del här och där och funnit min väg. Så jag önskar att jag kan ge någon liten del av mig för att hjälpa någon som behöver det.                                      .

Jag har gjort mig av med mina skamkänslor genom förlåtelse och insett att jag har fått små korn av visdom  här och där som jag kan ge vidare till andra. Alla är lika. Ingen är felfri. Mina prövningar kan bidra till att jämna vägen för någon annan.                                                                                                                                                   

.

Jag ska ta vara på de glädjeämnen jag har fått. Jag kan dela med mig av mina erfarenheter. Jag kanske kan få någon att känna att den inte är ensam. Jag minns den känslan av ensamhet själv och den hindrade mig mycket för att börja göra min förändring. Mitt plågsamma förflutna kan göra framtiden ljusare för någon annan och då även för mig. Jag vet att om jag använder mig av det förflutna så hjälper det mig att njuta av livet nu och troligtvis i morgon med. Om jag glatt och villigt delar med mig. Härligt är det att våga stå för den jag är och har varit. Och härligt är det att kunna ge vidare det hopp som jag en gång fick av andra.

Jag visste ju inte ens att det fanns en utväg ifrån mitt helvete. Och hade inte de som gav mig hopp om förändring i fängelset så vet jag inte var jag hade varit idag. Hopp om förändring är ett av de kraftigaste gåvor jag kan ge och få. Den är första förutsättningen för att ens kunna börja förändra det som behöver förändras. Om jag inte tror på det jag gör så kommer jag att misslyckas. Så enkelt är det och gäller det mesta.

Jag tror inte att jag KAN idag. Jag VET det…

.

LOVE & RESPECT

.

Ha en bra dag.