www.carlsa.blogg.se

 Det finns en sådan otrolig kraft i livet som vi alla ser på olika sätt. Det spelar ingen roll hur jag ser den eller du ser den. Det viktiga är bara vi är medvetna om att kraften finns. Den kraft jag behöver för att klara mig igenom svåra tider. Som jag behöver för att leva livet på livets villkor och den är mig lika nära som min andedräkt. Men minnet kan svika mig ibland eller inte så ofta idag. Men visst händer det. Men i början av tillfrisknandet var det så ofta. På egen hand försökte jag i så många år finna lösningen på mina problem. Men jag hade bara en lösning i det aktiva och det var att sakta ta livet av mig. I stort sett samma lösning på allt. Knarka mer och vara mer kriminell. Konstigt att mina problem inte löstes trots att jag försökte så förbannat mycket på samma sätt hela tiden. Haha det ser lite komiskt ut nu när jag läser det jag skriver. Jag trodde verkligen att det skulle lösa mina problem. Bara jag försökte lite mer på samma misslyckande lösning. Nej, jag var tvungen att hitta en ny annan lösning och jag fann den i livet. Ironiskt.

Eftersom jag missbrukat livet så förbannat så fann jag trots det, lösningen där. Problemen kommer alltid att uppstå och ingen annan än jag kommer någonsin kunna lösa dem. Lösa dem är mitt ansvar men att finna lösningen kan jag be om hjälp att finna och att få hjälp att komma fram till mina beslut hur jag ska handla. Besluten och handlandet får jag sköta själv. Men jag är inte rädd längre för att söka lösningen utifrån. Jag söker dem i livet, i min omgivning eftersom mina gamla sätt att försöka lösa saker så uppenbart inte fungerade. Utan de höll på att ta livet av mig. Och har jag öppet sinne och släpper min destruktiva egenvilja så kommer jag alltid att kunna lösa mina problem. För går det inte att lösa är det inget problem utan då är det verkligheten som jag får acceptera i livets villkor. Och jag stötte på hinder så länge som jag fortsatte mitt vansinne genom de lösningar och handlande som jag gjorde. Tills jag till slut, eller äntligen som jag ser det idag, slog i min egen personliga botten. Den är olika för alla. Och vi måste nog tyvärr slå i den hårt, var och en av oss i vår egen botten för att hitta viljan till att göra allt som krävs för att börja göra en förändring. Så där i min egen botten så fattade jag att jag inte kunde lösa mitt liv. Till slut vädjade jag automatiskt till den makt som stod till buds. Och eftersom jag överlevde x-antal medvetna eller omedvetna överdoser, trafikolyckor, kriminella uppgörelser som gick snett och en massa andra saker så förstod jag rätt så fort att den kraften jag behöver och kan ta hjälp av är helt enkelt LIVET för mig.

En del har funnit sin kraft i religion, en specifik gud. Jag har hört om människor som har en cola-burk som högre makt, eller en idol. Ja möjligheterna är oändliga. Det viktiga är inte vad jag kallar den eller ser min högre makt som. Huvudsaken är att jag vet att det finns en kraft som är starkare än mig. Och för mig är det LIVET. Livet ger mig alltid det jag behöver och vad jag klarar av och när jag behöver det. Och hur stort mitt behov av hjälp än är så uppfylls det. Att lita till en Gud, högre makt eller livet eller vad jag vill kalla det var totalt främmande för mig till en början.

 

Ända sedan barndomen hade jag fostrats att klara mig själv. Inte ens när jag har varit i desperat behov av hjälp hade jag vågat be om hjälp. Ännu mindre att be till något starkare än mig själv. Det kan ligga lite bakom att jag trodde i det aktiva att JAG var universum medelpunkt. Att JAG gjorde alltid rätt, visste alltid bäst och alla andra fel. Men när jag kapitulerade inför mitt beroende och förstod att det tänket bara var lögner så raserade hela min falska självuppbyggda värld. När självförtroendet sviktade, som det så ofta gjorde, dövade jag min ångest, min smärta ibland med sprit, ibland med tabletter men oftast med en spruta med ett vansinnigt, giftigt innehåll som sköts upp i mina vener och med brutala brott mot andra för att få bort fokus från mig. Jag trodde någonstans kanske att genom att skada andra så mycket som möjligt, fysiskt och psykiskt, så skulle jag bli att må bättre. Ibland har jag helt enkelt gömt mig hemma. Isolerade mig. Och samtidigt klagade på att jag kände mig så ensam.

Och jag blev aldrig helt fri från min ångest och smärta utan de bara växte och blev starkare. Jag trodde lösningen på mina problem var att självömka i det som jag ville bli fri ifrån. Fan så fel jag hade och när jag skriver det idag så kan jag inte annat än skratta åt det och inser återigen hur sjukt tankesätt jag hade. Den upptäckt som jag nu har gjort. Den att jag aldrig hade behövt frukta någonting för att livet aldrig har varit långt borta. Det var jag som höll det på avstånd. Det tog sin tid att låta det sjunka in. Men så småningom lärde jag mig att vända mig inåt och att lita till livet i stället för att lita till mig själv. Och jag släppte mitt ego och mitt tänk som mig själv som allsmäktig. Vad som än fattas mig i dag är livet svaret. Jag skriver om mina funderingar här och pratar om mina tankegångar och jag får ALLTID de svar jag behöver, av er, som ingår i mitt liv eller på något annat sätt. Men svar får jag alltid om jag törs ta emot dem Sen är det bara för mig att vara öppen och ta emot det och sedan göra jobbet själv. Jag har ingenting att frukta. Äntligen har jag funnit LIVET. Det jämnar alltid vägen för mig. LIVET är min gud, min högre makt, min cola-burk.