respekt och ödmjukhet
Att tävla om vem som mår bäst är nog lika illa som att tävla om vem som mår sämst och upplever det värsta. Alla har vi våra egna vägar att gå. Och att slänga i ansiktet på andra att jag upplever så mycket värre saker än dej är så långt från ödmjukhet jag kan komma. Det är lika med det mesta. Det ger mej inget positivt att skryta eller klaga på det jag gör är bra eller dåligt. Jag kan berätta om min väg men det viktiga är att inte kräva att andra ska förstå eller gå mina steg. Jag kan inte gå i någon annans fotsteg. Jag får göra mina egna avtryck. Men klart så kan jag följa andra där jag ser att deras väg kanske även passar mej.
Jag har i hela mitt liv tills 2008 klagat på och hävdat falskt att just det jag upplever är så mycket värre än vad andra upplever. Mej var det mest synd om. En bisarr tävling i det blev det. Hjälpte det mej? Nej inte det minsta. Jag satte mej själv i ett destruktivt fack av självömkan. Och till slut så orkade inte de i min närhet av mitt klagande och brist på respekt till vad andra kände genom mitt egofokus.
Vad jag upplever som lätt kan någon annan tycka vara det svåraste i världen. Och lika åt andra hållet. Och bara för att jag tycker en sak så är det inte ett bevis på att alla andra ska tycka likadant.
Att respektera att andras upplevelser är tuffa för dem gör det så att jag kanske kan stötta dem, lika som att jag kan få stöttning om jag inte kräver att mina problem är svårast och att andra ska hålla med mej.
Gör jag min del med det jag har så är jag en vinnare. Gör du det med ditt så är även du det. Vinnare i vårt eget liv. Och det är det som är det viktiga. Inte vem som upplever det värsta sakerna.
Hävdar du att dina problem är värre än någon annans?
Hjälper det dej att lösa dem?
Jag önskar er alla en underbar dag och kom ihåg att ta vara på det ni vill behålla.